En präst i Visby stift har erkänt att han har haft sex med unga människor, vilka deltagit i Kyrkans verksamhet. Därefter har han själv avsagt sig prästkragen, alltså rätten att verka som präst.

Stiftet har dock under senare tid valt att återinsätta prästen, vilket väckt kritik.
Undertecknad genomförde 2011 en Inventering av anmälningar om misstänkta sexuella övergrepp, vilka föranlett utredning och disciplinåtgärder av Domkapitel, åren 2000-2011 (Svenska kyrkan 2012). Uppdraget var begränsat till implementeringen av Kyrkans egna riktlinjer på området och jag valde därför att fokusera på moralfrågorna, vilka är centrala i sammanhanget.

Den avgörande frågan är alltså den skada som orsakas; Varför är dessa handlingar så problematiska och varför kan man, även från det omgivande samhället, ställa krav på att Kyrkan ska agera mot präster som överskrider dessa riktlinjer?

De aktuella riktlinjerna är tydliga. De bygger vidare på andra kyrkliga dokument vilka framhåller samma enkla grundprincip: man har inte sex med de människor man möter i sin egenskap av att vara andlig ledare. Det gäller särskilt i relation till ungdomar, där det finns ytterligare praktiska, men i grunden etiska, anvisningar för umgänget.

Riktlinjerna i sig får inte präster att avhålla sig från olämpliga relationer. Men, inte heller strafflagstiftningen förhindrar brott. Det som komplicerar bilden är att handlingarna ofta visar att man inte har förstått sitt uppdrag. Att inte heller vigningslöftena, som är så centrala för en präst, bidrar till att man väljer att avstå, är ytterst klandervärt.

Än värre blir det, när Kyrkans ledare framstår som några som fixar och trixar, för att ostört kunna sköta sina inre angelägenheter. Man prioriterar att skydda sina medarbetare och sin Kyrka. Mänskligt, men ovärdigt. Risken är att Kyrkan därigenom glömmer att värna de utsatta, att skadan blir osynliggjord. I värsta fall blir syndaren ursäktad, vilken även teologiskt sett, kan uppfattas vara förledd.

Problemet med det osynliggjorda offret, de institutionaliserade maktrelationerna och en gärningsman som frestats av kvinnan (eller djävulen), är välkända komponenter i alla samhällens problem med att hantera sexuella kränkningar.

För att man överhuvudtaget ska kunna välja att fokusera på värdet av sina kollegor och deras rykte, så måste själva skadan nedvärderas. I min inventering försökte jag därför visa varför det är så viktigt att förstå innebörden av den individuella kränkningen i dessa fall. Vi talar här alltid om handlingar som kränker den enskilde individens integritet. Den som utsätts för sexuella kräkningar, drabbas i sin egenskap av att vara kvinna eller man. Kränkningen rör därför viktiga aspekter av människors identitet och självförståelse. I dessa fall förstärks skadan av det svekfulla och manipulativa moment som ligger i prästens yrkesmässiga position. (När jag har talat med Kyrkans fotfolk, vill de gärna också framhålla vikten av Kyrkan som en trygg plats och risken för människors alienation.)

Riktlinjerna ger uttryck för en viktig värdegrund, de syftar till att ange godtagbara etiska principer vid svåra beslut. Det är också därför som dessa beslut berör så många fler människor än de vilsegångna prästerna. De fall som vi har sett i Stockholm och i Visby, vilka båda handlar om sexuella handlingar med ungdomar där prästen varit själasörjare, är intet annat än tragiska exempel på Kyrkans oförmåga till ledarskap.

Kerstin Berglund
Juris dr.