Palestine House är ett initiativ att bygga fredens hus istället för främlinggörande murar, i arvstvisten mellan Abrahams barn, skriver Irène Nordgren.

Människors behov att leva i fred med sin omgivning gäller såväl på det individuella som på det nationella planet. Gäller oavsett etnicitet eller religion och gäller alltså även palestinier och israeler.
Konflikter och relationsstörningar mellan människor och mellan nationer blir lätt permanentade och svårare att lösa ju längre tiden går. Omgivningen tar gärna ställning för endera parten och alliansbildningar och ställningskrig bidrar ytterligare till cementering. Detta gäller även konflikten Palestina och Israel och deras allierade. I den alltmer polariserade debatten om Israel-Palestina hölls i Stockholm 11 mars ett hoppfullt seminarium om det nystartade kulturcentret Palestina House i Tel Aviv under rubrik ”Från ockupation till grannsämja”.

Ilan Baruch, före detta israelisk diplomat, fredsaktivist och politisk rådgivare och Ashraf Al-Ajrami, palestinsk ex-minister, journalist och författare som suttit 12 år i israeliska fängelser är båda initiativtagare till Palestine House i Tel Aviv. Med Jens Orback som moderator presenterade de Palestine House på ABF-huset i Stockholm i samarrangemang med Olof Palmes Internationella Center och JIPF (Judar för Israelisk-Palestinsk Fred).

Meningen är att man på Palestine House i Tel Aviv ska få ta del av palestinsk musik, teater, film och litteratur och att där skapa en mötesplats för diskussion och politiska debatter. Det är just bristen på vardagliga sociala och kulturella mötesplatser som Ilan Baruch och Ashraf Al-Ajrami vill råda bot på. Okunskapen om den Andre är stor. Här krävs utbildning och information som grundförutsättning för framtida fredlig samvaro.

Tanken är att när förutsättningar finns ska det också etableras ett Israel House i Ramallah.

Ilan Baruch begärde för 4 år sedan avsked från sin tjänst som diplomat på grund av utrikesminister Avigdor Lieberman, vars utrikespolitik han inte ansåg sig kunna representera. Ilan Baruch och Ashraf Al-Ajrami uttryckte båda tacksamhet mot den svenska regeringens erkännande av Palestina som stat vilket möjliggör en större symmetri vid nya fredsförhandlingar. Som en av Israels mest kända hebreisktalande palestinier är Ashraf Al-Ajrami som klippt och skuren som brobyggare mellan israeler och palestinier.

Palestine House i Tel Aviv är ett till ytan mycket litet hus men kan bli början till något mycket stort. Till en mentalitetsförändring där israeler inte längre behöver se på palestinier som ett problem, som några som skjuter raketer in i Israel och där palestinier inte behöver se på israeler som bosättare som tar ifrån dem deras rättigheter och som hugger ned deras olivträd. Palestinier ser på olivträdet som en symbol för deras land. Att hugga ned deras olivträd är som att ta ifrån dem deras identitet. ”Bakom muren finns ett kulturfolk med uråldriga rötter i Israel”.

Både Ilan Baruch och Ashraf Al-Ajrami förmedlade ett tydligt budskap om att Palestine House i Tel Aviv syftar till att lära sig se på den Andre som en lika normal och vanlig människa som man själv, med lika normala vanliga mänskliga behov som man själv.

Ja varken mer eller mindre krävs för att riva inre och yttre murar och gå ”från ockupation till grannsämja” tänkte jag när jag lämnade seminariet. Samtidigt undrade jag som kristen över Gud som måste ha förstått vad som kommer att hända vid arvstvisten mellan Abrahams barn där en son gentemot den andre åberopar sig på Faderns muntliga löfte att bli ende arvtagare till familjens land –och jordegendomar.
Ashraf Al-Ajrami och Ilan Baruch framstod som exemplariska förebilder för förbrödringen efter arvstvisten mellan Abrahams barn.