Julen är högtiden då Gud blir människa. Gud går oss till mötes och påminner oss om vårt mänskliga värde – och djurens, skriver Anna Karin Hammar.

Det finns ett bland de religiösa traditionerna ovanligt drag i kristen tro : Gud blir människa. Mycket av religiöst sökande går ut på att jordiska människor ska bli mera andliga. Så kommer julen och drar ett streck över allt detta tycks det – i motsatt riktning verkar det. Gud själv blir jordisk.

I den här krönikan ska jag unna mig att vara lite mera teologisk. Teologi är ju att kunna tala om Gud på ett i vår vetenskapliga tradition både kritiskt och självkritiskt sätt. Låt mig därför försöka uttrycka två påståenden och två invändningar som väcks av att tala, som kristen tro gör, om att Gud blir människa.

Mitt första påstående är att människovärdet bejakas i berättelsen om julen. När människor strömmar till krubban i Betlehem kan det förstås som ett uttryck för att människolivet är mera värt än vad vi kan föreställa oss i våra dystraste stunder. Här i krubban gömmer sig en stor hemlighet om det mänskliga livet. Gud bekänner sig till vårt liv och delar det helt och fullt. Det innebär att människovärdet gäller alla människor. Det gäller barn, som barnet som föds av Maria. Det gäller alla hemlösa, som det inte fanns plats för i härbärget. Det gäller alla på våra gator, i bilar och under broar.

Betlehem i dag är stängt av en mur som ibland kallas för apartheidmuren. Barnet i krubban delar de exkluderades verklighet. Gud gör människors utanförskap till sitt hem. Gud ger sig in i det mänskliga dramat om vems värde som ska bejakas i åtnjutande av fulla mänskliga rättigheter, av mänsklig värdighet. Julen ropar: det handlar om allas människovärde.

Mitt andra påstående om julen är att det jordiska är en mötesplats med Gud. Julens sätt att vara religiös är mycket vardagligt. Det handlar om att vara människa. Det handlar om att lyssna till Guds rörelse i våra vardagliga liv. Det jordiska är en mötesplats för det himmelska. Att diska i omsorg om varandra kan erbjuda mening och gudsgemenskap. Det lilla jordiska varat kan öppna sig vid kopparnas tillbakaställande på given plats som en plats för andlig fullhet.

När vi söker Gud gör vi bäst i att göra det i våra vardagliga liv. Här är Gud. Här har Gud stämt möte. I våra känslor och erfarenheter möter oss den Gud som delar mänsklig sårbarhet från början till slut. Våra jordiska liv, i all deras skönhet och trasighet, är en mötesplats med Gud.

Vilka invändningar kan då väckas av den kristna berättelsen om julen? Jag skulle vilja lyfta fram två tänkesätt som inneburit invändningar mot julens budskap. Den ena kommer från feministteologin. Kan en manlig frälsare frälsa kvinnor frågade sig tidiga feministteologer. Kan flickors människovärde bejakas av en berättelse om en pojke som föds? Den andra invändningen kommer från människor som värnar om djurens rätt att bli behandlade på ett bra sätt.

Den första invändningen är densamma som använts och används som argument för att kvinnor inte ska kunna bli präster. I den katolska kyrkan talas det om att prästen ska representera Kristus och då kom tidigt invändningen att detta kan enbart låta sig göras av en man. Karl Rahner löste tveksamheten med sitt enkla påstående: det är inte manlighet som ska representeras utan mänsklighet. Inkarnationen handlar om att Gud kommer i köttet. Gud blir människa är det som vi firar. Inte att Gud blir man. Men hur går det då för djuren? Oxen och åsnan finns med i de flesta julkrubbor och många har sett lamm som bärs till krubban för att uppleva mysteriet. De flesta julberättelserna låter oxen och åsnan spela en viktig roll i juldramat. De upplåter sitt hem för den hemlösa Guden. Det innebär att Gud blir människa bland människor och djur. Djuren har en stor betydelse i den kristna traditionen, inte minst förmedlad av Franciskus, djurens vän och julkrubbans initiativtagare.

Också djuren har en lång väg att gå för att bejakas i sitt sammanhang. Det är uppenbart att en rörelse startade med Franciskus som hämtade inspiration just från julevangeliet till den inklusivitet och gemenskap som är tecken på Guds närvaro.

Så låt oss önska varandra en God Jul som kan bli till glädje och värdig gemenskap för både människor och djur!