Vapnens närvaro föder misstankens regim mellan människor. Där kan inte kärlek och respekt växa.

Guds rike är en plats utan vapen

Isak Gerson

Vapnens närvaro föder misstankens regim mellan människor. Där kan inte kärlek och respekt växa. Ett värdigt samhälle använder inte våld, skriver Isak Gerson.

Vi är i advent, men någon ankomst av ett Guds rike får vi nog fortsätta vänta på länge till. Med bara en knapp månad kvar till jul har vi fortfarande inte bränt upp varken skon som krigaren bar i stridslarmet eller manteln som sölades i blod. Inte heller har vi börjat smida om några svärd till plogbillar eller några spjut till vingårdsknivar. Vi lyfter fortfarande svärd mot varandra och trots att värnplikten inte är obligatorisk längre lär sig folk fortfarande i allra högsta grad att strida i försvaret såväl som på polishögskolorna.

Att bära ett vapen är en ohygglig form av makt en tar sig över andra. Det är att villkora andras liv och hälsa med att de lyder en. Inte bara är vapenvåldet statligt sanktionerat, vi har dessutom byggt hela vårt politiska system omkring det. Vi lever i ett land där produktionen på många sätt bygger på strukturella orättvisor. De som äger utnyttjar kroppar och tid hos de som inte äger, lokalt i våra fabriker och globalt. För att orättvisorna ska kunna bestå finns en militär, en gränspolis och en poliskår som med våld och fängelser ser till att det förtryckande systemet upprätthålls.

Vad innebär det att vi bygger vårt samhälle på den makten? Det innebär såklart mängder av mord, skador och frihetsberövanden. Men innebär det något mer? En sak det innebär är att vi tvingas välja mellan vår egen hälsa och vår plats i det här systemet. Glömmer vi någonsin bort det påminns vi om det regelbundet, av alla som försökt. Vad det också innebär är att vi lär oss våld som en legitim konfliktlösningsmetod. Har din hungriga nästa snattat mat är den bästa lösningen inte alltid att ringa polisen.

Vill vi på allvar lösa frågor om kriminalitet kan vi göra det och fortfarande behandla varandra med värdighet, kärlek och respekt. Med ett förebyggande arbete mot segregation och klassklyftor, mot missbruk och mot maktstrukturer, mot den kultur av våld som råder i samhället. Men det kräver nog att vi ger upp vår ojämlikhet. Jag väntar på ankomsten av det modet. Hur många ljus ska jag behöva tända till dess?

Kommentarsfältet är stängt.