Den senaste tiden har det skrivits mycket om ett litet företag som säljer kolloidalt silver som mirakelmedel mot diverse åkommor och krämpor. Vid en första anblick passar Helsingborgs Dagblads avslöjande perfekt in i den klassiska bilden av en kvacksalvare: En skrupellös affärsman lanserar en mirakelmedicin och skinnar intet ont anande människor på pengar. Expressenjournalisten Anna Bäsén har i sin utmärkta artikelserie Bluffdiagnoserna förevisat oss ett helt smörgåsbord av dylikt hokus-pokus som garanterat kanske kan lindra dina krämpor eller ditt dödshotande tillstånd. Dåvarande socialministern Göran Hägglund skrädde inte orden: ”Jag känner avsky”, berättade han för Expressen.

Dessvärre är det svårt att förebygga blufföretagen. Regelverket är krångligt och fyllt av kryphål. Det aktuella fallet med kolloidalt silver betecknas till exempel som ”vattenrengöring”, men marknadsförs alltså som rena rama trolldrycken. Men när Helsingborgs Dagblad skrev om bluffen blev reaktionen inte att kunderna flydde. Tvärtom slöt sig en stor grupp människor samman kring företagets VD och anklagade journalister, och sedermera enskilda debattörer, för att vara köpta av ”big pharma” (de stora läkemedelsjättarna).

Det vi kallar ”kvacksalveri” har ofta förvånande lite att göra med hälsa, och desto mer med tro, och sökande. Till skillnad från zink och magnesium, två metaller som vi faktiskt behöver få i oss för att må bra, så är ju silvret förknippat med folktron. Det gör den till öppet villebråd för nyandligheten, som approprierar alla kulturella betydelsebärande artefakter och koncept, och sammanfogar dem som legobitar efter sina egna böjningsmönster.

Kolloidalt silver är lukt- och färglöst. Det smakar ingenting särskilt. Lite fräscht kanske. Men man dricker det inte för smakens skull. Det är en ritual, ett sakrament i nyandlighetens trosvärld. En mänsklig kropp som bara lyder under fysiska, och inte under ”andliga” lagar, komprometterar den nyandliga doktrinen om högre makters konkreta ingripande i våra liv. Ett angrepp på en nyandlig helbrägdagörande metod är därför ett angrepp på hela trossystemet. Det är bara väntat att de som funnit sin andliga trygghet i silverjoner och kattguld söker diverse långsökta förklaringar (”big pharma”, påhittade studier, köpta forskare, etc) till försvar mot de journalister vars enda intresse är att skriva sanningen.

Den nyandliga världen hålls samman av ett skirt, regnbågsfärgat spindelnät som förenar livets alla aspekter. Precis som hos renässansens mystiker förenas silver med kvinnlighet, kvinnlighet med passivitet, och passivitet med kroppens mottaglighet för andens helande kraft. Men lika beredvilligt kan guld förenas med manlighet, motståndskraft och kontakt med högre makter. Nutidens Swedenborgare klär dock sin alkemi i en vetenskapligt doftande språkdräkt. Men denna klädnad, som är både labbrock och prästskjorta, är draperad kring en amorf skepnad vars enda utmärkande drag är dess ombytlighet. Från kolloidalt silver till virvlat vatten, till magiska stenar, till öronljus, pilgrimsfärder till Stonehenge, akupressur, healing och auraterapi.

Kanske borde frågan inte främst ligga på socialministerns bord. Den alternativa medicinens många vansinniga uttryck är också en fråga om en andlig kris.