Antologin Feminism och kyrkan är en lättillgänglig och inbjudande bok som på hundra sidor ger utrymme åt tio olika författare att resonera om förhållandet mellan Kristendomen och feminismen. I rätt händer kan boken leda till visionära och omstörtande samtal, skriver Elin Lundell.

Lättläst om feminismen och kyrkan

Elin Lundell rutaAntologin Feminism och kyrkan är en lättillgänglig och inbjudande bok som på hundra sidor ger utrymme åt tio olika författare att resonera om förhållandet mellan Kristendomen och feminismen. I rätt händer kan boken leda till visionära och omstörtande samtal, skriver Elin Lundell. Lundell är själv författare i antologin Att hoppas på ett annat system, och har tidigare skrivit krönikor i bland annat Svensk Kyrkotidning.

Det pågår en feministisk väckelse i Sverige. Alla som under valrörelsen gått på en tillställning i Feministiskt Initiativs regi kan vittna om dess likheter med ett gammalt hederligt väckelsemöte. Även inom kyrkans väggar, denna institution med sin historia av både makt, solidaritet och förtryck, börjar feminismen spira på nytt. Frågor om emancipatoriska praktiker och feministteologi är inte längre ett ämne för dedikerade teologer utan avhandlas plötsligt på frikyrkliga tillställningar runt om i landet.

”Så hur kan kyrkan göra motstånd mot patriarkatet och bli en fristad från könsstereotyper?” frågar redaktören Lina Mattebo i inledningen till antologin Feminism och kyrkan, en bok som ligger väl i tiden. Frågan är en ljuvlig sådan att inleda en feministisk skrift med. Att kyrkan bör göra motstånd och att det ligger i linje med hennes uppdrag är konstaterat redan innan frågan ställs. Utgångspunkten är därmed varken om eller varför utan hur.

I antologin kommer en mängd olika perspektiv på jämställdhet till uttryck och i den drygt hundra sidor långa boken undersöker tio skribenter och två illustratörer vilket förhållande som råder och bör råda mellan feminismen och kyrkan. Är de gamla goda vänner eller flörtar de bara med varandra på avstånd?

Mattebo inleder boken med en kort redogörelse över frikyrkans historia och skissar en bild av hur väckelskristna innan samfunden formades och började avskilja pastorer förkroppsligade det kristna jämlikhetsidealet, men att frikyrkan i takt med att den blev mer och mer institutionaliserad också blev mer och mer patriarkal.

Ändå tycks poängen, snarare än att utmana kyrkan att ta itu med sina tillkortakommanden, vara att lyfta fram att kyrkan i grunden är mer feministisk än många tror. Lite som ett ”in your face” till alla de kristna som kallat feminismen ”aggressiv” och ”elitistisk” för att legitimera ett fortsatt liv och leverne i enlighet med rådande maktordningar. Genom hela antologin återkommer det som Mattebo inledningsvis kallar ”den urkristna visionen”: nu är ingen längre man eller kvinna utan ett i Kristus Jesus!

De män som eventuellt känner att feminism aldrig handlar om just dem behöver inte misströsta i sin läsning. Några av texterna handlar specifikt om maskulinitet och Bosse Parbring uppmanar i sin text män med makt att ta den feministiska kallelsen på allvar. Detta genom krasst konstatera att ”om jag fortfarande talar oftare och längre än kvinnor i talarstolen spelar det ingen roll om jag kallar mig feminist”.

Mest fastnar jag för Johanna Wickbergs skickligt tecknade serier som erbjuder minst lika mycket teologisk reflektion som texterna de flankeras av. Den första av de två serierna problematiserar just mansrollen och blandar på klassiskt feministiskt serietecknarmanér hejdlöst roliga bilder med hänvisningar till vetenskapliga studier som stöd till de teser som presenteras. Slutsatsen? Att kvinnor (och Jesus) är utomordentliga förebilder i kristet leverne.

Som så ofta då feminismen ska presenteras som något gångbart på alla kyrkliga bakgator håller sig många av textförfattarna på behörigt avstånd från frågor om heteronormativitet och homofobi. Ninna Edgardh vågar sig dock på att härleda mäns generella överordning till den heterosexuella normens makt över våra liv. Även Johanna Gustafsson Lundberg närmar sig en feminism som rymmer mer än ”jämställdhet mellan kvinnor och män” genom att (om än kort) tala om queerteologi och lyfta fram genusvetenskapens betydelse för feministiska problemformuleringar även inom kyrkans väggar.

Gustafsson Lundberg är i antologin också ensam om att peka på riskerna med att sätta sin tilltro till en ”ursprunglig” kristen feminism, en feminism som är sig själv nog utan input från sekulära strömmingar. Resonemanget sätter ord på den farhåga som väckts hos mig under läsningens gång: att böcker som denna ska fungera som en klapp på axeln till en kyrka som försöker återerövra feminismen som ideal utan att behöva göra avkall på de föreställningar om makt och ordning som hon håller kär.

Om avsikten med antologin Feminism och kyrkan varit att skapa en lättläst och tillgänglig bok som snarare inbjuder än utmanar, då uppfyller den alla gånger sitt syfte. Kanske kommer den att omvända en och annan tvivlare, i synnerhet sådana som redan står och vacklar på tröskeln till det feministiska. För de mer djuplodande analyserna och den mer svidande kritiken av en kyrka som faktiskt inte håller måttet får vi dock vända oss någon annanstans.

Och kanske är det till varandra vi ska vända oss? Genom den handledning med samtalsfrågor som läsaren av antologin kan ladda ned uppmanas vi att använda boken som utgångspunkt för vidare samtal, och jag kan verkligen se framför mig hur boken i all sin tillgänglighet kan användas i både bönegrupper och studiecirklar. I rätt händer kan boken nog också leda till mer visionära och omstörtande samtal än den till en början ser ut att inbjuda till. Låt oss nu se till att dessa samtal äger rum!

Kommentarsfältet är stängt.