”Välgörenhet” är ett fint ord, men att utöva välgörenhet är att skapa ett ”vi” och ett ”dem”. Välgörenhet utplånar inte skammen, eller hierarkierna. Det kan bara diakonin göra, skriver Helena Ekhem.
Kvinnan som sitter där drar filten om benen. Jag ser att hon ser att jag ser henne. Ögon möter ögon. Skam möter skam. Och vi är båda fångade. I roller i en värld som är allt annat än tillfredsställande. Som förlamade i våra roller med begränsat handlingsutrymme.
Hon är en av de som färdats hit i tro och hopp, längtan efter ett bättre liv, och nu sitter i ett gathörn med en pappersmugg framför sig. Jag är en av alla vi som går förbi. Kanske har vi en slant att skänka? Kanske nickar vi ett vänligt hej. Kanske tittar vi åt ett annat håll. Kanske tänker vi att vi ändå inte kan göra någon skillnad.
Hur mycket jag än lägger i pappersmuggen, så består problemet. Jag blir en av vi som är välgörare, hon blir en av de som är mottagare. Skam möter skam.
Varje gång vi säger ”de”, finns ett underförstått ”vi” och något som skiljer oss från varandra. En väsensskillnad. Vi som bodde här från början. De som har kommit hit och nu sträcker pappersmuggar mot oss. Hur kan ”vi” hjälpa ”dem”? Här finns en hierarkisk skillnad som all välgörenhet bygger på. En dualism och ett motsatspar som riskerar hyperseparation – en bild av att inget är gemensamt.
Så där gör vi hela tiden. I välgörenhetens tecken blir vi välgörare och de, hjälplösa mottagare. En hierarkisk ordning där var och en riskerar att bli osynliggjord, särskilt den som är den nedvärderade parten. Välgörenheten har ett inbyggt problem av objektifiering och dualism, den kan skapa och cementera klyftor. Beroendet av den nedvärderade parten förnekas. Ögon slutar att möta ögon. Skammen döljs väl bakom förhärdade fasader.
Diakoni, däremot, är i sitt väsen något annat än välgörenhet. Där är varje jag beroende av ett du. Det är den befriande rörelsen ur skammen. En väg som bygger på nåden och synen att vi alla är behövande av just nåden. Diakonin bemyndigar och bekräftar var och en som vägrar att vara neutral inför pappersmuggarna, den som gnuggar geniknölar, vänder ut och in på budgetar, ger en slant eller ger ett mål mat. En rörelse som strävar att motverka dualismen. ”Vi” hjälper ”vi”. Inte för att vara snälla, utan för att ”vi” bor tillsammans med ”vi” på samma jordklot. Diakonin är välsignelsens rörelse i denna värld och det sätt på vilket kyrkan kan, vill och bör verka bland pappersmuggarna.
Gav just en liten sedel till en ”tiggare” som satt på marken i kylan och regnet. Hans varma ögon och tacksamheten kunde inte missförstås. Visst var detta lilla bidrag välgörenhet, och visst skulle de flesta av oss önska att det fanns andra former för att hjälpa. Diakoni är förstås ett bättre sätt, men varför göra det bästa till godas fiende. Och vad är det för fel med att vara snäll?
Det finns ingen motsättning mellan att ge pengar till en tiggare och att arbeta med att lösa grundproblemet. Det finns ingen motsättning mellan välgörenhet och diakoni. Varför framställa välgörenhet som något dåligt? Vi behöver mer välgörenhet, inte mindre. Vi behöver fler filantroper, inte färre.
Hur ska vi tillämpa diakoni när det gäller eu-migranterna som ber om vårt stöd? Frågan är brännande i alla församlingar.
Jag tycker inte att välgörenhet är ett fint ord. Helena skriver bra och jag håller med henne om i stort sett allt det andra. Självklart är diakoni något helt annat. I veckan skriver jag i SKR-bloggen om välgörenhet och solidaritet: http://www.skr.org/aktuellt/blogg/
Den skillnad som Helena Ekhem belyser på bästa sätt här i artikeln är säkert inte ägnad att kritisera ”välgörenhet”! Men den belyser en viktig aspekt, just detta att skillnaden mellan ”oss som kan ge och vill ge” och ”dem som måste tigga och ta emot”. I diakonins anda förstår vi innerst inne att rollerna snabbt kan bli ombytta. Vi är alla de facto beroende av våra medmänniskors omsorg och goda vilja, t.o.m. vi som för ögonblicket är friska, starka, ekonomiskt oberoende.
Skillnaden mellan dem som behöver hjälp och dem som kan ge hjälp är inte mer än en hårsmån bred. Vi ska och bör vara tacksamma så länge vi kan ge – det är en nåd. Vi anar eller vet alla hur svårt det kan vara att behöva ta emot. Men att få hjälp är också en nåd. Så vi är ganska lika varandra, vi människor, trots de skriande skillnaderna i nuvarande levnadsvillkor. De skillnaderna ska vi försöka överbrygga, praktiskt och enkelt i ögonblicket, lika väl som strukturellt för framtiden.
Därför är det så viktigt att framhäva perspektivet av allas beroende av alla – och att vi på alla sätt ska göra just det vi kan, medan vi kan, just nu. Det tycker jag att Helena Ekhem har gjort.