Det är inte bara i kyrkan som kampen om tolkningsföreträde har en framträdande roll. Hur ska man tolka och förstå det som sker i samhället? Vems berättelse beskriver bäst det som sker och hur ska vi förhålla oss till det som pågår runt omkring oss. Under brytningstider hårdnar kampen om en giltig berättelse och under valrörelser blir kampen om samtidsbeskrivningen och tolkningsföreträdet PR-byråernas viktigaste vapen.
I brytningstider accentueras ideologier och teologier. Tolkningar som ger utrymme för förändring står mot konservativa och bevarande perspektiv. Konservatismen har alltid konventionen, det invanda på sin sida och misslyckade försök till reformer som argument. Ibsens pjäs Rosmersholm som spelas just nu på Dramaten, illustrerar denna kamp med ett drastiskt formspråk. Rosmersholm är en plats med tunga traditioner där konservativa värderingar och gestalter härskar i väggarna. Väggar som hela tiden faller ner över de rebelliska Rebecca och Rosmer som är i kamp mot det rådande samhällsystemet. Pjäsen berättar om kampen för kvinnans frigörelse men också om det historiska perspektiv där konservatismen i sitt ursprung kämpade mot idéer om jämlikhet och rättvisa. Rosmersholms livssyn och tunga traditioner driver till slut Rebecca och Rosmer ut i havet utanför tidens synrand.
Om nationalism och konservatism förenas i en ideologisk mur, byggd av rädsla och osäkerhet inför förändringar, framstår reformpolitik och nya perspektiv som hot istället för som löften. Det är precis i ett sådant vägskäl svensk inrikespolitik befinner sig i dag.För ett konservativt parti som förlorat makten är frestelsen stor att liera sig med nationalistiska strömningar för att återta kontrollen. Skiljevägen innebär ett val mellan långsiktigt demokratiskt förändringsarbete å ena sidan och eftergifter till fascistiska krafter å den andra sidan.
Om sådana eftergifter blir lösningen på konservatismens maktbehov fördröjs en nödvändig nyskapande reformpolitik och tiden krymper för reformer inom klimat- och flyktingpolitik. Men klimatförändringar och flyktingströmmar väntar inte och vi kommer att tvingas förhålla oss till denna verklighet oberoende av vem som har makten.Det kommer att kräva ett engagerat samarbete mellan alla människor i civilsamhället med stöd av politisk lagstiftning. Alternativet står mellan en öppen demokrati med fria människors engagemang eller en auktoritär fascistisk regim.
I denna skärningspunkt mellan fascism och demokrati ligger ett stort ansvar på kyrkans, universitetens och massmedias roll som opinionsbildare. För att massmedia ska kunna ta sitt ansvar krävs också journalister med en förhöjd kunskapsnivå inom viktiga samhällsområden och en djupare humanistisk bildning.
Ett exempel på hur det annars kan gå är den makabra dramatiken omkring ubåtsjakten i Stockholms skärgård. Summan av hela denna mediestorm, sedan journalisternas småbåtar och militärens ”plåtschabrak” har gått i hamn, är att ingen u-båt hittats och troligen aldrig varit där. De starkaste indicierna har förvandlats till frågetecken. Radiosignaler från en skadad u-båt, en KGB-agent på stranden och suddiga bildbevis på en u-båt försvann som spöken när ljuset tänds. Några radiosignaler hade aldrig avlyssnats, KGB-agenten var en fritidsfiskande pensionär och privatpersonens suddiga bild kunde tolkas som en u-båt, men i summeringen konstaterades att någon främmande u-båt aldrig varit där. Resultatet av dramatiken liknar 1980-talets ”ubåtssignaler”, som senare visade sig komma från minkar. Den enda bestående signalen är den från försvaret till politikerna om behovet av ökade försvarsanslag – en ”budget-ubåtsjakt” både då och nu.
Det är förstås mer komplicerat än så när vi har decennier av upprustning bakom oss, både i Nato och i Ryssland, och med ständig övningsverksamhet som ökat spänningen i området. Men inget av detta återspeglades dock i den aktuella medierapporteringen. Där fanns bara männen i uniform som jagade ”föremål tillverkade av människohand” och främmande makts intrång i den svenska skärgården.
Journalisterna måste kunna stå emot både försvarsmaktens, företagens och PR-byråernas informationskampanjer. Frestelsen att skapa dramatik för att öka läsintresset borde ersättas av undersökande journalistik och samhällsansvar. Vi som sysslar med opinionsbildning måste alla ta ett gemensamt ansvar för att underlätta nödvändiga samhällsförändringar genom saklig information och nyanserad tolkning av viktiga händelser. Varken främlingsfientlig populism, militärens eller näringslivets informationsövertag får tillåtas styra samhällsutvecklingen.
Det finns tyvärr inget äkta konservativt parti i riksdagen numera. I brist på det har folk röstat på SD. Kan M ta tillbaka rollen som det stora konservativa partiet? Tyvärr tror jag inte det. Kinberg Batra kommer bli en parentes,, precis som Lundgren var. I väntan på nästa stora moderatledare (om partiets storhetstid nu inte är definitivt över …).
Det behövs både ett högerkonservativt parti och ett vänsterkonservativt parti, som en motvikt till alla de s.k. ”progressiva” partierna på båda sidor.
Skulle kunna instämma med mycket av vad Du säger, men så kommer två ovederhäftiga påståenden som får mig att tro att Du läser försvarets rapporte som fan läser bibeln;
historien om minkar var en tidningsanka. -i senaste rapporten sägs inte alls att där inte föreommit någon ubåt.
Mvh, Torgny Rabe
Du ska nog inte önska dig en allt för ökad kunskapsnivå. Det riskerar att ge lite gråskalor i den svartvita värld du målar upp. Fast, det kan ju förstås vara så att det är indoktrinering du önskar.
Torgny: Kanske är avsnittet om u-båtarna skrivet med lite raljerande tonläge men visst var det så att det duggade tätt av rapporter från misstänkta u-båtar för trettio år sedan och ibland visade det sig att ”säkra observationer” var sillstim, minkar och sälar samt propellerljud från en taxibåt.
Även om det är troligt att Ryssland spionerar på NATO:s aktiviteter i Östersjön och kollar när Svenska flottan övar med holländska u-båtar så håller jag med Finlands försvarsminister när han säger: ”… Det är därför jag anser att de nu borde presentera alla bevis de har i offentligheten, för att kunna påvisa att det verkligen fanns en orsak att påbörja jakten.”
Skribentens insikter i konservativt tänkande verkar vara ytliga. Möjligen är det därför han hamnar i raljerande kring svensk försvarspolitik. Vill han förneka att det förekommer kränkningar av svenskt territorium får han vara tämligen försedd med skygglappar – likaså om han vill förneka att det säkerhetspolitiska och geopolitiska läget kring Östersjön har försämrats.
Och så konservatismen: insinuationerna är väl närmast oförskämda: vilket alliansparti skulle välja mellan demokratiska framsteg och fascistiska krafter? Vilka steg har vilket alliansparti tagit mot fascism? Eller är det bara den gamla vanliga vänsterretoriken, vilket förefaller mest sannolikt. Sedan är det en annan sak att så länge man har omfattande och växande flyktingströmmar in i vårt land utan fungerande integrationspolitik på egentligen något område bäddar man för ett parti av typen sd. Det skulle kunnat undvikas, men jag har inte mött de rejäla tagen i den frågan från Seglora smedjas omhuldade vänsterpartier heller – lika litet som från alliansregeringen. Så kom med förslag i den frågan istället för att sitta och peka finger åt konservatismen och raljera över försvaret. Förhoppningsvis kan ni bättre inom Seglora smedja.
Tyrgils: Avsnittet om underrättelseoperationen i Stockholms skärgård handlar inte om svensk försvarspolitik utan om den dramatik som försvaret skapade med dagliga presskonferenser utan att ha någonting att meddela. Pressens aningslösa deltagande med löpande rapportering av hur fartygen rörde sig utan att ifrågasätta avsikten med dramatiken är ett illavarslande symtom på hur lätt det är att manipulera media.
När det gäller konservatismens vägval är det inte insinuationer utan en beskrivning av ett verkligt vägval där jag hoppas på att de som vill skapa reformutrymme för en ansvarsfull klinat- och flyktingpolitik får sista ordet.
Arne, vad menar du med en ansvarsfull flyktingpolitik. Är det den där vi öppnar gränserna för alla som vill komma, utan att kunna erbjuda vare sig boende, sjukvård, skolgång eller arbete? Eller där vi tar emot det antal som vi på ett värdigt sätt kan ta hand om – kunna erbjuda ett gott boende, möjlighet till skolgång, tillgång till sjukvård och också en bra chans till arbete.
För våra resurser är väl inte obegränsade, eller?