Så här ser Dagens Segloras förstasida ut idag.

Cecilia Perssons diktning går på tvären. Den är uppbruten, okonventionell och innerlig. Den låter sig läsas i korta utdrag lika väl som i sammanhängande sjok, ja, kanske är det till och med en fördel att introducera ett mellanrum mellan de intensiva avsnitten, för att orden ska få chansen att vidröra oss. När jag först fick detta material i mina händer föddes i mig en tanke om vad det är att göra tidning idag.

Det finns också en baktanke med att publicera dessa texter som fragment direkt på Dagens Segloras framsida, och inte dolda på en undersida (även om texterna givetvis låter sig läsas som enskilda undersidor också, och har en egen URL för den som vill länka till dem).

En ny undersökning visar att inför valet i september nåddes sex av tio unga svenskar huvudsakligen av information via de sociala mediesajterna som Facebook och Twitter. Det är svårt att till fullo ta in omfattningen av förändringen som detta innebär i vårt medielandskap, men vi lever tveklöst i de uppbrutna budskapens tid. Vi har utvecklat nya och ännu inte kartlagda sätt att tillgodogöra oss information på. De sajter som har börjat begripa sig på ”klicklogiken” har på kort tid blivit mycket framgångsrika, och tidningarna har så smått börjat att ta efter.

Vad innebär detta för journalistiken, kulturen på nätet? Vi har fått mer fokus på rubrik, och mindre fokus på innehåll. Texter läses sällan i sin helhet, såvida de inte är topp-10-listor på filmrepliker, inklippta i fotografier av söta katter. Samtidigt är tvehågsenheten stor bland tidningarna. Man vill ha många besök, men det tar emot i den journalistiska integriteten att följa klicklogikens lagar, som alltför ofta kan sammanfattas i att yta alltid är bättre än innehåll.

Men vad händer när själva innehållet blir ytan? Poesins styrka i klickonomins tidevarv är dess förtätade språk och direkta, personliga tilltal – två egenskaper som den delar med de mest klickade rubrikerna på nätet.

I en tid då människors läsupplevelse på nätet för allt väsentligt är ett flöde av flackande mellan flikar, så bör även tidningarna tänka om kring reglerna för hur en förstasida kan utformas. Det är min övertygelse att vi inte behöver ett mer strömlinjeformat och tydligt kategoriserat innehåll på nättidningarnas förstasidor, utan tvärtom en större ordglädje och variation som väcker intresse och läslust. Det världsliga måste varvas med det innerliga. Det torra språket behöver kontrasteras mot det envisa, kladdiga och mustiga, personliga tilltalet. Genrer och stilar får mixas, och för majoriteten av svenskar så sker detta redan på daglig basis i deras Facebookflöden.

Tidningsdöden är över oss. Expressen har nyligen skurit ner över 60 tjänster, och ingenstans syns en ljusning. Det enda vi vet är att läsningen, och därmed också lösningen, finns på nätet. Många har experimenterat, och kommit en bit på vägen för hur man framgångsrikt kan presentera och locka till läsning av digitalt innehåll. Men det är upp till oss som publicister att tillämpa dessa lärdomar på ett sätt som inte sänker den journalistiska och kulturella ambitionen i vårt värv.

Tidningsbranschen liknar i detta avseende Cecilia Perssons vackra och gripande dikter. Kris, möjlighet och uppbrott löper som teman genom en nödvändigt ofärdig text, en fråga som ännu väntar på svar.

Mattias Irving