Maria Ludvigsson skriver en uppretad text på Svenska Dagbladets ledarblogg, och raljerar mot Svenska kyrkan och Kyrkans tidning. Objektet för syran? En artikel om fair trade, där Francisco van der Hoff Boesma intervjuas om sin gärning och syn på rättvis handel.

Poängen, som alldeles undslipper Ludvigsson, är att fair trade är ett normerande arbete som skapar nya hållpunkter för vad som är ett acceptabelt beteende mot arbetare världen över. Att köpa fair trade är att rösta, säger Boesma i artikeln. Det är viktigare än att bli ytterligare en ”världsförbättrare” som genom hård möda ska bära hela världen. Grundtanken är att världen faktiskt kan gå själv, men behöver hjälp att pekas i en mer rättvis och hållbar riktning. Viktigare än ”goda gärningar” är därför att odla en fredlig hållning. Guds rike kommer inte fortare om man fokuserar på de egna gärningarna.

Ludvigsson verkar tyvärr dåligt insatt i denna kristna terminologi som hon vid upprepade tillfällen kommenterar. Precis samma mönster gick ju igen när hon kommenterade Svenska kyrkans biskopsbrev om klimatet, i somras. Den som läste hennes text från tillfället fann anledning att fundera på om hon ens hade förstått att biskopsbrevet inte är skrivet av en enskild författare, utan har alla biskoparna som avsändare. Ärkebiskop Antje Jackelén inkom också med en föredömligt pedagogisk replik till Ludvigssons drapa.

Den här gången gör sig ledarskribenten lustig över begreppet ”fattigdom”, som hon ställer mot kapitalismens rikedom och överflöd. Men som Kyrkans tidnings läsare ju vet är ”fattigdom” ett mångbottnat begrepp. Den kommenterade texten knyter tydligt an till en kristen förståelse av begreppet: Enkelhet och oförställdhet, inte materiellt elände.

Svenska Dagbladet har all anledning att fundera på om Ludvigsson verkligen är bäst lämpad att bevaka frågor om Svenska kyrkan, eller om tro i allmänhet. En hållning ger sig ju till känna i hennes prioritering av vilka frågor som ska kritiseras (brev om klimathotet och artiklar om fair trade), och hennes syn på Svenska kyrkan som ett urvattnat propagandaorgan för en vänsteragenda är i bästa fall konspiratorisk, i värsta fall direkt reaktionär.

Raljerande om att Svenska kyrkan snart ska ersätta nattvarden med ”fika” gör inget för att bättra på trovärdigheten. Maria Ludvigssons texter om Svenska kyrkan håller en jämn, deprimerande låg nivå. Svenska Dagbladets läsare förtjänar bättre.

Mattias Irving