Vi rycks lätt med i paniken när vi läser om allt från Daesh och ebola till u-båtar i Östersjön. Rädslan utarmar vår förmåga att besvara situationer på ett konstruktivt sätt, och vi behöver öva oss i att inte bli rädda utan istället se människan.

Var inte rädd för ryska ubåtar

Erikka Chapman

Vi rycks lätt med i paniken när vi läser om allt från Daesh och ebola till u-båtar i Östersjön. Rädslan utarmar vår förmåga att besvara situationer på ett konstruktivt sätt, och vi behöver öva oss i att inte bli rädda utan istället se människan. Det skriver Erikka Chapman.

Ovanpå halshuggningar och ebola kommer nu mystiska undervattensspår för att bättra på nyhetspaniken. Angående allt det där vi är rädda för: Jag säger inte att det inte kan hända. Jag säger inte att det inte kommer att hända. Jag är mer intresserad av hur kreativa och konstruktiva vi är oberoende av vad som händer. Jag vill att vi hittar sätt att inte gå in i rädslans tunnelseende. Rädda människor är mer villiga att lita till vapenmakt. Om vi vill ha ett tryggt samhälle behöver vi hitta sätt att hantera rädslan, oberoende av om den är befogad.

”Detta är det svåraste lidande för de allra flesta: att de är andligen så totalt oförberedda, därför drunknar de i elände redan innan de ännu sett ett arbetsläger”, sa Etty Hillesum i början av 40-talet. Hon avstod möjligheten att fly landet för att hon visste att någon annan skulle få hennes plats på tåget till Auschwitz om hon flydde.

Det är kanske ett hälsotecken att vi är oförberedda för krigets lidanden. Det är ett hälsotecken att halshuggningar, epidemier och invasioner skrämmer oss, men att avfärda nyheterna med ”Det kommer aldrig att hända här” förminskar allvaret av att det faktiskt händer levande människor någon annanstans, just nu. Vi kan inte trösta oss med ”det händer inte oss” utan behöver lära oss tillit trots att det otänkbara kan hända.

Jag har två enkla tankeregler med mig när jag konfronteras med den dagliga nyhetsskörden: a) Utgå från att det aldrig går att verkligen veta hur något har hänt, så jag ska inte dra för självklara slutsatser av det jag hör. B) Varje människa inblandad är en person av kött och blod, sannolikt full av samma rädsla, prestige, mod, ogenomtänkta reaktioner och ofullkomliga analyser som jag själv.

Långa utrikespolitiska analyser erkänner jag villigt att jag inte förstår. Det krävs ofta en lång universitetsutbildning och stor historiekunskap för att kunna hänga med i dem. Med min begränsade kunskap har jag mest kunnat sluta mig till att politiska ledare genom historien tycks ha fått med sig stora massor människor genom att skrämma dem med ett hot utifrån. Idag verkar det där hotet idag ta sig uttryck av religiösa fanatiker, smittsamma virus och mystiska vattenfarkoster som kanske är ubåtar.

Frågan om vi ska vara rädda eller inte handlar egentligen inte om vi är i fara eller inte. Det är en fråga om att öva oss dagligen i att hantera känslan av rädsla, så att vi när vi står i en verkligen fara har fler resurser tillgängliga än valet mellan att fly eller fäkta. Vi behöver kunna hitta på helt nya lösningar och vara kreativa även mitt uppe i krisen. Etty Hillesum hade förmågan att fortsätta att se sina medmänniskor som människor, även när de utsatte henne för lidande. Det gav henne möjligheten att vara ett stöd för andra fram till sin död i koncentrationslägret. Hon var fruktansvärt rädd, men hon upprepade för sig själv orden: ”Och Gud skapade dem till sin avbild.”

Rädsla är naturlig reaktion och den kan ge oss hjälp att förstå varningstecken och impulser att reagera. Vi kan känna känslan, men sen kommer valet hur vi handlar. Efter instinkter eller det mänskliga i oss Att handla mänskligt betyder inte att förstå alla utrikespolitiska analyser. Det innebär inte att veta vad som faktiskt kommer att ske. Det innebär att fortsätta att se alla människor som hela människor, med egna tankar, motiv, rädslor och ideal som styr, istället för att avpersonifiera dem som ”fienden”. Det är vårt val som människor; det som gör oss sant mänskliga.

Kommentarsfältet är stängt.