Jag befinner mig i New York dagarna efter klimatmötet. Det blir allt tydligare att vi som kyrka behöver finnas med i kampen för jordens överlevnad.

”En trovärdig kyrka är en kyrka som tror på ett liv före döden”

Jag befinner mig i New York dagarna efter klimatmötet. Det blir allt tydligare att vi som kyrka behöver finnas med i kampen för jordens överlevnad. Vi behöver ligga i framkant både vad gäller kunskap, förkunnelse och aktiv kamp.

En trovärdig kyrka är alltså en kyrka som tror på ett liv före döden. Det betyder en kyrka som intresserar sig för skapelsens liv här och nu. En kyrka som bara väntar på Jesu återkomst då allt ställs tillrätta är en kyrka som inte fullbordar sitt uppdrag och kallelse i den här världen. Jag tror att Gud vill att vi ska ha lust till den här världen och att vi ska interagera med våra medmänniskor för att skapa den bäst möjliga tillvaron för så många som möjligt, ja målet måste naturligtvis vara: för alla. Våra kyrkor har alltför länge levt med teologi som påstår att Gud egentligen bara intresserar sig för människor och inte resten av allt det som Gud skapat. Hur kom vi fram till denna märkliga idé? Hur kommer det sig att vi på allvar tror att Gud inte bryr sig om vattnen, bergen, blåsipporna eller daggmaskarna? Här behöver vi ny teologi som ser hur Gud interagerar med sin värld och som ser den nära koppling som finns mellan Gud och det skapade och människans roll i detta. Karl Barth talar i sin bok ”The humanity of God” om hur vi människor inte kan sätta gränser för Guds kärlek uppenbarad i Jesus Kristus. Gud älskar allt skapat!

Barth är tydlig med att människan skapas för jorden och inte jorden för människan. Människan ger mening åt jorden och jorden ger människan en mening, ett kall, ett arbete. Det innebär att människan är fullt ut integrerad i skapelsen, hon är inte något annat, hon innehar inte en överhöghet. I första Mosebok 2: 4b-7 berättas om hur ingen människa fanns som kunde odla jorden. Gud skapar då människan vars roll är att odla och vattna med det vatten som Gud ger. Gud skapar henne av jord från den torra marken och blåser liv in i henne. Människan skapas alltså för att odla, hon är ett tecken på Guds närvaro och kärlek till jorden. Vår kallelse som människor är alltså att tjäna och odla jorden, som vi ju själv är tagna från. Syndafallet inträder då människan vill vara något annat än jord, inte längre vill leva i nära samklang med guds skapelse som bevattnare och odlare, hon vill lämna sitt ”jordsliga” vara. Jag tror att vi behöver använda oss just av detta ord: ”Jordslig” både för att förstå människans roll och kall men också för att förstå vem Gud är.

Gud kan aldrig skiljas från det skapade för genom Jesus Kristus har ju Gud själv blivit en del av det skapade. Gud har ”förjordsligats” genom sin son. Naturligtvis är Gud inte ”bara” jord, Gud är också så mycket mer. Men liksom vi människor är Gud en del av jorden. Vi människor är alltså inte väsensskilda från allt annat Gud har skapat, vi är istället medvarelser till allt det Gud gjort. Ibland har vi som kyrka fastnat i att vi främst skall vara goda medmänniskor, vilket i och för sig är lovvärt. Men vi behöver vidga detta kall för oss människor och förstå att vi inte bara har att vara medmänniskor utan också medvarelser till allt och alla. Vår kallelse är att tjäna våra medvarelser genom att odla och vattna. I bästa fall kan detta få oss att se att när vi står inför stora utmaningar såsom klimatutmaningen agerar vi inte utifrån rädsla och vår egen överlevnad utan utifrån en grundläggande kärlek och trohet till våra medvarelser. Vi behöver se hur Gud själv är en medvarelse som vi är kallade att tjäna. Det är detta som Karl Barth menar är innebörden i att vi som kyrka är Kristi kropp i världen.

På senare år går en trend genom världen som handlar om att odla jorden. Vi får stadsodlingar i New York, Toronto, Berlin och i lilla Växjö där jag bor. Människor vill odla för att veta vad de äter och för att det ger mening och tillfredsställelse. Kanske är detta ett sätt att gå tillbaka till vår ursprungliga kallelse? Vi ser hur trädgårdsarbete används som terapi för utarbetade människor, för psykiskt sjuka och förståndshandikappade. Kanske är just odlandet ett sätt för oss att få kontakt med vår grundläggande mening och uppgift? Jag tror att det kan vara så. Den inre tillfredsställelse som kommer av att äta den egenodlade basilikan kan inte riktigt förklaras, alla som provat har upplevt den, och här finns en möjlighet, tror jag, till att fullfölja vår kallelse som människor. Men här finns förstås också en möjlighet för församlingar att vara trovärdiga. Hur odlar vi i församlingen, hur använder vi våra grönytor? Är det vackra gräsmattor som ska klippas och gödslas men som ingen går på, har picknick på eller lägger sig på för att uppleva jordens godhet? Kunde de istället användas till att odla blommor och mat?

När vi börjar arbeta aktivt med odling som en motståndsrörelse kan det hända spännande saker i en församling. Motståndet handlar om att ifrågasätta den rådande matproduktionen, de långa transporterna, den ökande köttkonsumtionen och den ökande ohälsan kopplad till mat. Mat ligger väldigt nära oss människor, vi behöver den för att överleva men maten är också livsstil. Hur och vad vi äter har en tendens att definiera oss som människor, på gott och på ont naturligtvis. Vi ser en ökad trend vad gäller ekologisk mat vilket är glädjande, det innebär att vi ger jorden en chans. Andelen ekologiska produkter i våra kök ökar, både hemma och i offentlig sektor. Många kommuner och landsting i Sverige sätter idag ambitiösa mål vad gäller andelen ekologiska produkter. Även närodlat har fått ett tydligt uppsving. Problemet är ju bara att den närodlade maten inte alltid är ekologisk. Därför vore det klokare med ett begrepp som ”Näreko”, alltså närodlad, ekologisk mat.

Den mat som odlas på församlingens grönytor har ju en fantastisk möjlighet att vara just detta. Mitt i denna nya trend med ett stort intresse för matens ursprung kan vi som församlingar spela en roll. Mat engagerar oss, som sagt. Här har vi en möjlighet att börja i det som redan är viktigt för oss och tillsammans fundera över vad detta har med vår tro att göra. Hur kopplar vi ihop människors intresse för mat med den kristna tron? Det är ju inte så svårt, eller hur? I de flesta religioner finns någon slags teologi kring mat och ätande. Kristendomen har en måltid i centrum, mässan, nattvarden. Skulle vi kunna tänka oss att fira mässa med giftigt vin, smutsigt vatten och bröd som bidrar till en ökning av kemikalier i jord och hav? Helst inte, eller hur? Trots detta har många församlingar inte ekologiskt vin eller druvjuice eller för den delen kravmärkt bröd eller oblater. Hur kan detta komma sig? Saknas reflektion? Är det ett förbiseende eller ser vi det inte som viktigt överhuvudtaget? Många av oss vet att konventionell vinframställning använder sig av många kemikalier och tillsatser. I ett vanligt vin inom EU är det tillåtet att tillsätta upp till 85 tillsatser! Också då vi talar om odling och mat behöver vi se hur allt hänger samman. Det spelar roll vilka produkter jag och församlingen använder sig av. Varför har inte alla församlingar Fairtrade kaffe och te? Det är väl rimligen en självklarhet. Hur kommer det sig att vi i vissa fall kan ge barnen i barnverksamheterna besprutade bananer? Nog kan man se dessa åtgärder som symbolhandlingar men de är faktiskt viktiga, de påverkar jorden.

Biskop Martin Modéus utmanade på stiftsfesten i Vadstena nyligen alla att införa en köttfri fredagslunch, i samklang med traditionens fredagsfasta. Det är en bra idé, låt oss börja där och använda denna utmaning till ett samtal om mat, odlande och människans kallelse.

Magnus P. Wåhlin

4 kommentarer på “”En trovärdig kyrka är en kyrka som tror på ett liv före döden”

  1. Sven Andersson skriver:

    Tror man mest på ett liv före döden, så är
    förstås ”köttfri fredag” frälsningen.

  2. Andreas Holmberg skriver:

    Svenska Psalmboken 1986 nr 22:4; ”minsta kryp”, jfr 1937 15:5 ”ock den mask” (som i stoftet bor). Psalmen fyller 200 år just i år.

    Sen ska vi inte ställa livet före döden och livet efter döden mot varandra. Tendensen finns lika mycket på modernistiskt håll (som svävar på målet när det gäller huruvida det kan finnas något att frukta efter döden – eller har mycket bestämda åsikter om att det INTE finns något) som på konservativt (som svävar på målet när det gäller huruvida det finns något att frukta före döden vad klimatet anbelangar – eller har mycket bestämda åsikter om att det INTE finns något).

  3. Jag tror inte att köttfri fredag har något med frälsningen att göra. Jag tror inte att min text säger något om att det inte skulle finnas ett liv efter döden. Det tror jag verkligen, min kristna tro hänger samman med det löftet. Men en alltför stor fokusering kring detta löfte riskerar att göra oss blinda för livet här och nu. Tror precis som Holmberg att vi inte skall ställa dessa saker emot varandra men jag tror på en tydlighet i att vi kristna och kyrkan har en kallelse i den här världen.