Att leva som man lär innebär inte bara att agera fredsskapare genom manifestationer. Det innebär också att göra allvar av orden "att söka ljuset i varje människa", även i våra mest radikala meningsmotståndare.

Jag vill kunna samtala med alla människor

Julia Ryberg

Att leva som man lär innebär inte bara att agera fredsskapare genom manifestationer. Det innebär också att göra allvar av orden ”att söka ljuset i varje människa”, även i våra mest radikala meningsmotståndare. Det skriver Julia Ryberg.

Jag deltog nyligen i en viktig ekumenisk inspirationsdag om fredsbygge. Det var en dag fylld av goda ord om den rättfärdiga fredens många aspekter. Det var en dag fylld av möten med människor av god vilja i enighet kring de stora frågorna om medmänsklighet, jämlikhet, Guds rike. Vi vandrade sjungande genom stan som avslutning. Våra färgglada pappersbåtar skickades iväg i ån som fredsmanifestation. En deltagares hand fick agera Andens vind och fösa båtarna varsamt ut i strömmen. Det var en upplyftande dag i hoppets tecken.

På bussen hem reflekterade jag kring inspirationsdagen. Vi var i många avseenden en homogen grupp. Välutbildade och vältaliga var vi. Eventuella konflikthärdar oss emellan skulle endast röra skillnader i teologi och praxis i våra respektive kyrkor och samfund. Vi tågade genom stan sjungande fredssånger men väckte ingen större yttre respons bland folk på gatan. Vad blev det för inre respons, undrar jag.

På vilka sätt kommer inspirationsdagen att leda till konkret fredsbygge? Gandhis uppmaning ”Be the change you want to see in the world” ljuder uppfordrande inom mig. Söndagskolesången från min kväkarbarndom lämnar mig inte heller i fred: ”Let there be peace on earth, and let it begin with me.” Räcker det att inbjuda till retreater och samtalshelger om det fredsbygge som börjar inifrån – och som det förresten inte precis blir någon rusning till, eftersom det kanske utmanar lite väl mycket? Räcker det att skriva krönikor i Dagens Seglora? Räcker det att skriva på tillfälliga upprop över nätet? Räcker det att skriva till israeliska ambassaden och klaga på att en palestinsk tonåring beskjutits av israeliska försvarsstyrkor och förvägrats inresetillstånd till Jerusalem för att opereras? Nej, något mer krävs för att mitt sinne inte ska förmörkas av oro och vrede.

Kväkaren Mary Fisher red 1658 till sultanen Mehmed IV i Turkiet för att förkunna det universella Ljuset i varje människa. Hon blev respektfullt mottagen av sultanen – till skillnad från prygel och hån som mötte henne i England. Kväkaren Margaret Fell tog sig regelbundet mellan 1660 och 1662 från Lancashire till Charles II i London för att påverka villkoren för människor dömda för sin övertygelse om varje människas okränkbarhet. Hon författade den ickevåldsmanifestation som blev ett centralt dokument för hela vårt samfund och som lämnades till kungen 1662.

Mary och Margaret sökte enskilda samtal – som blivit historiska! – för att ‘tala sanning till makten’. Och det var inte precis till likasinnade de vände sig. Vart skulle jag vända mig för liknande samtal idag? Skall jag söka upp någon – Jimmy Åkesson eller Björn Söder – som företräder den rörelse som oroar djupt den unge kurdiske taxichaufför som körde hem mig från Arlanda på valnatten? Vi satt tysta medan resultatet rapporterades över radion. Jag hörde mig själv bryta tystnaden. ‘Hur känns det för dig just nu?’ ‘Jaaa, du behöver bara titta på mig för att veta vad jag känner.’

Han berättade att han är muslim – inte som extremisterna, sa han, som har missuppfattat det hela. Jag är kristen, sa jag – inte heller som extremisterna, som har missuppfattat det hela. Våld föder våld, sa han – när ska folk begripa? Han lär sin lille son att alla människor är skapta lika inför Gud. Oavsett vad grabben möter när han kommer till skolan, sa han, kommer jag inte att överge det budskapet. Det är skönt, sa han när han släppte av mig, att möta människor som är på samma våglängd.

Det är gott att stärka band med likasinnade människor från olika traditioner och inspirera varandra i fredsbygget. Men nu manas jag inifrån att söka samtal med oliksinnade, därför att jag vägrar bygga murar kring mitt hjärta. Jag vill ansluta mig till de frimodiga. Kan Mary och Margaret inspirera oss att frimodigt trava upp till makthavare, politiker, myndigheter och be att få tala om det som står i vägen för den rättfärdiga fredens många aspekter? Och kanske viktigast av allt: är jag beredd att lyssna med respekt och tålamod? Är jag beredd att söka Ljuset i den människan? Är jag beredd att vara den fredliga förändring jag vill se i världen?

Kommentarsfältet är stängt.