Vi har nyss firat Mikaels dag, som handlar om de goda sändebuden. Men hur ska vi göra plats för goda budskap i våra liv? Genom att skapa rum för samtal om tro och liv, skriver Helena Ekhem.

Så kom den här söndagen igen. Höstterminen har dragit igång med allt vad det innebär av liv och aktiviteter i kyrkan. Dagar och tider är inbokade, konfirmander, körer, öppen förskola, gudstjänstgrupper. Och här är den, söndagen som handlar om änglarna. Den Helige Mikaels dag infaller varje oktober. I fokus står berättelsen om striden i himlen, hur ärkeängeln Mikael vinner över den stora draken, som störtas ner till jorden.

Texten ur Uppenbarelseboken är dramatisk och spännande – sann som en saga. Och berättelsen innehåller alla ingredienser som appellerar hos dagens unga – som tagen ur Harry Potter-världen. Bibliotekarien på skolan berättar att det är just den genren som läses mest. Eleverna sugs till handling där det övernaturliga, spöken och gränsöverskridande fenomen finns med.

Jag tror på änglar. Inte minst som pedagogiskt fenomen. Ett uttryck för, och en personifiering av det goda.  Människors berättelser om änglavakt, hur ljussken, en vindpust eller en ingivelse från ingenstans räddat liv, förhindrat katastrof.  Att människor agerat änglar utan att själv veta om det. Sändebud från det himmelska, där den onda draken inte längre finns.

För draken, ormen från urtiden, finns här. Lika lite utrustad med eldsprutande gap som änglarna bär vingar. Manifesterad i det illasinnade som vi möter, runt omkring oss och i oss själva. I berättelsen varnas vi: Hans raseri är stort, ty han vet att hans tid är kort. Varning: grogrunden för det illasinnade har med begränsningar att göra. Så sant. När tiden inte räcker till, när vårt livsutrymme begränsas, när vi känner att våra egna möjligheter är hotade, då är risken störst att vi dras in i det som vill förstöra och förgöra.

Här står vi. Denna höst då drakens raseri tar sig uttryck i främlingsfientliga krafter som smugit sig in mitt ibland oss. Hur ser vi till så de sammanhang vi rör oss i präglas av änglavingar och inte eldsprutande tungor? Kanske har det med tid att göra? Att värna tiden. Att lämna mellanrum i det inrutade livet. Tid där vi låter berättelserna, de som finns i vår tradition, men också de som är nyskrivna, de som våra ungdomar läser, få ge rum åt våra egna erfarenheter, rum för samtal om tro och liv. Sanna möten.

I kreativiteten, färgerna, dramatiken, där finns livsutrymme – den sort som inte är begränsat av tid och rum. Tid och rum för änglatouch.