Sveriges riksdag har med svagt stöd valt Sverigedemokraternas Björn Söder till andra vice talman.

Björn Söder och jag har någonting gemensamt. Vi var båda samtidigt nya i kyrkomötet för Svenska kyrkan. Skillnaden var att Björn Söder var gruppföreträdare och höll sitt första tal till oss alla i kyrkomötet. Jag kan minnas min känsla fortfarande. Björn Söder talade på ett sådant sätt att hans mörka kostym inför mina ögon skiftade färg till brun och skorna växte till stövlar. En våg av rädsla gick genom min kropp.

En sådan rädsla har mött mig också vid annat tillfälle. Då jag på djupet konfronterats med de mörka djupen i min existens. Jag har sett svansen på den onda maktens framfart, i mitt eget liv och i Björn Söders tal, människosyn och politik. Vad kan skydda oss människor och mänsklighet från det ondas framfart?

Hade jag haft ett enkelt svar på den frågan vore världen räddad. Islamiska statens eller Q-gruppens vapen skulle falla ned som tunga bördor mot marken och dess bärare skulle lättade gå in i gemenskapens rike. Dess offer skulle helas och ersättas så långt det vore mänskligt möjligt. Apartheidmuren i Palestina och de oräkneliga vägspärrarna skulle förvandlas till broar, mötesplatser och olivlundar.  Vapenframställning och vapenexport skulle beläggas med en hundraprocentig fredsskatt för utbildning av alla världens ledare i fredskultur. Alla världens folkrörelser under förtryck skulle få resurser att alltmera öva sig i kreativt motstånd och ickevåld.

Jag har just varit på Bokmässan i Göteborg. Det var befriande att höra ärkebiskopen Antje Jackelén samtala med Ingvar Carlsson. Genom erfarenheter från mordet på Olof Palme till folkmordet i Rwanda hade Ingvar Carlsson korrigerat sin människosyn. Han och Antje Jackelén förstod varandra. De räknade båda med den svåra möjligheten att bli det ondas redskap. Att det är viktigt som både politiker och religiös ledare att räkna med den möjligheten och människans behov av skydd mot sig själv.

En stund senare lyssnade jag till ett samtal mellan Göran Greider och KG Hammar. Den solidariska genen heter Göran Greiders bok. Ett försök att hitta en berättelse om våra biologiska förutsättningar som visar på vår förmåga till solidaritet snarare än till själviskhet. Kanske var det först när Desmond Tutu talade som jag på allvar förstod grunden till hans positiva människosyn. Ingen kan beskylla honom för att förneka det ondas realitet, han som lyssnat sig genom fasansfulla berättelser från apartheidtidens Sydafrika. Ändå glöder hela hans person av tron på godhetens och kärlekens möjlighet.

Det sa klick i mig när han talade om Gud. En så stor kärlek till Gud och till Guds kärlek i oss. Det är den kärleken, tror jag Tutu säger, som är vår verkliga anledning till hopp.

Jag vill utmana Björn Söder liksom mig själv att varje dag be Fader vår/Vår Fader.
Fräls oss ifrån ondo. Rädda oss från det onda.
Till Sveriges riksdag vill jag vädja: lyssna till Stefan Jonsson och Elena Namli: Förbjud rasistiska organisationer.

Det sägs att de som är beredda att vara solidariska med sina medmänniskor i strid med opinion och annat oftast själva har upplevt nära personer i sin omgivning som försvarat utsatta grupper och personer.

Om Sveriges riksdag ska kunna vara förebilder för andra människor i Sverige krävs det att den vågar gå före och visa på demokratins rättigheter och skyldigheter. I stor medvetenhet om dess akilleshäl.