Är det lämpligt att en regering som förlorat ett val och fått sin avskedsansökan beviljad för in landet i krig? Knappt har Sverige hunnit ta hem de stridande trupperna från Afghanistan förrän utrikesminister Carl Bildt engagerar Sverige i ett nytt krigsäventyr.

Inte heller denna gång har beslutet kommunicerats vare sig med medborgarna eller riksdagen. Sverige deltar ännu inte militärt men räknas till de 60 länder som gått med i koalitionen mot IS. Vad detta innebär av framtida förpliktelser är ingen som vet. Att det är ett krig som sannolikt blir mycket långvarigt är inte svårt att förutse.

Carl Bildt meddelar svenska folket via TT i New York att Sverige självklart är ett land som ställer upp. På frågan om Sverige deltar militärt svarar han ”nej inte för ögonblicket i alla fall”.

Men det är minst av allt självklart att Sverige ska gå in i ett krig i mellanöstern. Och det är nonchalant av en avgående utrikesminister att fatta ett sådant beslut. IS är bara en liten del av ett större pussel med många väldigt komplicerade konflikter och USAs möjligheter att föra krig mot dem är begränsade. Att en stor del av IS beväpning kommer från avhoppade rebeller i kampen mot Assadregimen i Syrien gör det svårt för Obama att låta dessa rebeller få tyngre vapen för att bekämpa IS. Att skapa ett nytt nationalgarde i Irak bestående av kurdiska trupper, sunnimuslimska klaner och före detta rebeller i förening med revanschistiska shiitiska försvarsstyrkor torde också stöta på svårigheter.

Genom att göra IS till en ”drake med flera huvuden” och Obama till den ”renhjärtade prinsen” som ska hugga huvudena av draken, hoppas man slippa att tolka IS i relation till dess framväxt. IS är inte en enhetlig rörelse utan en frukt av det kaos som drabbat regionen genom en lång historia av koloniala krig och diktaturer. Diktaturerna har haft den industrialiserade världens stöd så länge de levererar olja. Irakkriget var en fortsättning på detta koloniala arv. Också beväpningen av den arabiska vårens folkliga revolter var en fortsättning på det koloniala arvet som därigenom har utvecklats till ett kaos där kampen om makten förs genom ombud.

Redan i dag avlönar USA och dess allierade cirka tiotusen rebeller i norra Syrien. Saudiarabien, som värnar om sin dominanta roll i området, levererar också vapen till rebellgrupper i Syrien. Deras motiv är att bekämpa den av ärkefienden Iran understödda Assadregimen. På motsidan förnyar Assadregimen sina ammunitionsförråd med ryska och iranska leveranser. Det är i detta kaos USA nu ökar sina insatser och börjar genomföra flygangrepp i Irak och Syrien.

Även om Obama talar om en begränsad insats mot IS så har vi många gånger i historien sett hur lätt det är att gå in i ett krig och hur svårt det är att gå ur. Riskerna för att dras allt djupare in i detta grymma och kaotiska inbördeskrig är uppenbara. Att bekämpa IS enbart med flygattacker ger ytterst begränsade effekter mot en rörelse som agerar på jättelika ytor, stora som England. Även om Sverige har begåvats med ett ”guldkort” av NATO så är det absolut ingen självklarhet att Sverige ska kriga i mellanöstern.