Det finns en ömhet inför livet som får mig att vilja leva med hönor på uteplatsen. En lycka över att få dela mitt liv med andra levande väsen, skriver Erikka Chapman.

Ensamheten motas med dvärghöns

Erikka Chapman

Det finns en ömhet inför livet som får mig att vilja leva med hönor på uteplatsen. En lycka över att få dela mitt liv med andra levande väsen, skriver Erikka Chapman.

Två stora kartonger i mitt vardagsrum bildar ett monument över den existentiella ensamheten i mitt liv. De innehåller en kaninbur på ben och är beställda från internet med fri frakt och hemkörning. Lyckan är gjord! Blivande hem åt dvärghönor som ska få en fristad på uteplatsen, utan risk för att bli till mat på någons bord.

Snickrandet av utegård och inhysningen av hönor kommer att sysselsätta mig en bra stund framöver och hålla tankarna borta från nattens svåra frågor – hur är det egentligen tänkt att vi människor ska klara av ensamheten? För med hönor på uteplatsen är väl ingen ensam…

Det är en illusion att människan är ensam. Vår kropp är en liten farkost som rör sig genom det här vi kallar tiden, i ständig längtan efter att förena oss med någonting större, men för den som tror på Gud är det bara ett påhitt att vi är separerade. Någonting osynligt men lika verkligt som allt vi ser omkring oss genomsyrar allt. Vi upplever bara en sekunds föreställd separation i en evighet av tillhörande. Och ändå – Joe Labero kan kasta sig i väggen, för en mer trovärdig illusion får vi leta efter. Känslan av att vara en ensam kropp i en jättestor värld är högst verklig.

Ensamheten som griper tag i oss klockan tre på morgonen kräver hönor på uteplatsen. När den får fatt i oss kan den driva oss att bilda familj och ingå äktenskap, att skaffa jobb och karriär och en ny bil. Är det inte det, som trots allt förenar oss? Vissa av oss går i begagnade kläder, odlar vår egen mat och bygger hönsgårdar medan andra vaskar champagne eller flyger till New York. Gemensamt för oss alla: när vi har stannat upp och känt efter har vi alla någon gång känt den gastkramande insikten att ingenting vi verkligen bryr oss om kan vara för evigt.

Farkosten vi lever i är på en resa mot att upptäcka att vi egentligen är ett med Gud. Vilken underbar och fullkomligt vettlös resa! Jag skulle vilja krypa in i den trygga kupén märkt Kärnfamiljen, där det mest skrämmande som händer är att konduktören vill stämpla biljetten och att barnen får ett simborgarmärke. Livet vill inte smuggla in mig i den trånga buren. Det lockar ut mig till att våga stå lite fritt, vifta på armarna lite bångstyrigt med risk för att se ut som ett fån och balansera där på tågtaket. Typ livrädd för att smälla rätt in i en tunnel. Typ liv-rädd. Mitt hemliga ledord: Ingenting kan komma till mig som jag inte en gång själv har kastat ut i universum, för universum är krökt och allting återvänder. Jag tar emot den tanken som en Guds gåva. Jag sätter mig på tågtaket och tittar på utsikten.

Det finns en ömhet inför livet som får mig att vilja leva med hönor på uteplatsen. En lycka över att få dela mitt liv med andra levande väsen. Jag vill dela livet med familj, vänner och barn. Jag kan inte krypa in i en kupé med stängd dörr, för där inne passerar livet förbi och skalet som är den här kroppen förtvinar. Jag måste trotsa liv-rädslan och lita på att allt som kommer till mig är gåvor från Gud; saker jag själv kastat ut returnerade till mig i precis rätt ögonblick för att jag ska bli en mer kärleksfull människa. Varken som belöning eller straff, bara små ledtrådar som berättar att jag är ett med något större. Ett med livet som letar mask och lägger ägg.

Kommentarsfältet är stängt.