Stefan Löfvéns ord om blockpolitiken i början av valrörelsen har bekräftats. Men det är inte bara blockpolitiken som fördummar utan också kampanjgeneralernas valstrategier.
Valstrategerna har pumpat partiledarna fulla med sina förenklade världsbilder. Dessa bilder verkar nu blockera alla försök till konstruktiva samtal över blockgränserna. Spelet om regeringsmakten går vidare med sluga strategibeslut som präglar försöken till regeringsbildning, som om valrörelsen inte var över. Det som skulle kunna vara ett samspel om möjligheterna att bygga ett fungerande samhälle blir ett prestigefyllt maktspel.
Möjligheterna att sätta stopp för Sverigedemokraternas krav på inflytande har istället förvandlats till att ge dem en triumferande huvudroll. Genom att talmannen villkorar utnämningen av regeringsbildare, med kravet på möjligheten att få en budget godkänd i riksdagen, förstärks Sverigedemokraternas huvudroll som vågmästare. Detta krav finns inte med i grundlagen och det försvårar regeringsbildningen.
Mellan valrörelserna, vart fjärde år, är det i utskottsarbetet som det viktiga politiska arbetet utförs. Där kan man i bästa fall lämna slagorden bakom sig och forma ett gemensamt samhällsbygge. De politiska ideologierna kan då berika arbetet genom att tillföra flera infallsvinklar.
Idéhistorikern Bernt Gustavsson, som skrivit och forskat om bildningens väg, hävdade att mänsklig klokhet bara kan utvecklas i samtal där parterna är beredda att lyssna på vad de andra har att säga. Genom respekt för varandras åsikter kan det politiska arbetet mogna och växa till ett samhällsbygge.
Det är en insikt som tappats bort både i kampanjpolitiken och i reformarbetet med den svenska skolan. Hade denna attityd präglat reformarbetet i skolan hade vi kunnat undvika det misslyckande som nu håller på att växa fram. De bildningsideal som av tradition berikat skolans arbete ersattes i skolreformerna 2010-2011 av en snäv inriktning som satte faktakunskaper i fokus. Grundtanken att mänsklig kunskap först och främst ska utsättas för prov och betygsättas förflyttade tyngdpunkten bort från förståelse, överblick och kritisk sans. På undantag hamnade då också de ämnen som utvecklar barns förmåga till fantasi och skapande. Skolans värld har blivit lika endimensionell som politikernas.
Det är inte bara i skolpolitiken som komplexiteten har offrats för en förenklad valrörelseretorik. Båda blocken har också åsidosatt den kritiska granskningen av vapenexporten. Det är inte bara de uppenbara brotten mot Sveriges vapenexportlagar, som att bygga en vapenfabrik åt Saudiarabien och att exportera avancerad vapenteknologi till Kina, som borde kritiserats. Våra vapen har också hittats i Syrien, Somalia och i den Burmesiska militärens arsenal. Svensk vapenexport ökar hela tiden och hamnar hos diktaturer och i konfliktdrabbade länder utan att någon politiker avkrävs ansvar.
Oavsett om vi exporterar till demokratier eller diktaturer så sker en okontrollerbar spridning av dessa vapen. Eftersom det fanns ett partipolitiskt intresse i båda blocken att undvika en debatt om vapenexporten begravdes vapenexportfrågan före valet i en utredning om skärpning av vapenexportlagen. Det är nu viktigt för demokratin att de enda partier som kritiserar vapenexporten, V och MP, granskar utredningens resultat noga. I ett debattklimat som domineras av partistrategiska överväganden, kortsiktiga vinster och ekonomi är vapenexporten en lika besvärande demokratifråga som den nödvändiga begränsningen av koldioxidutsläpp. Besvärande därför att de ansvariga politikerna inte är beredda att ta ansvar för, eller minska, vare sig vapenexporten eller koldioxidutsläppen.
Nu är det dags för politikerna att lämna valrörelselogiken och ta sitt ansvar för de svåra frågor som blockerats av valstrateger och blockpolitik. En komplex verklighet väntar på att politikerna tar ansvar för de frågor som kräver både fantasi och mod. Valrörelsen är över och nu vill vi se ett samhällsbygge som visar respekt för de stora frågornas komplexitet och allvar.
