Riksdagsvalet är över. Glädjande nog ökade valdeltagandet.

Sverige behöver ett nytt regeringsprogram

Bernt Jonsson

Riksdagsvalet är över. Glädjande nog ökade valdeltagandet. I den meningen var det en lyckad valrörelse. Alliansen förlorade, men de rödgröna vann inte. De stannade på status quo. Enda vinnare så här långt är skrämmande nog Sverigedemokraterna. Nu gäller det för alla demokratiska krafter att vrida denna seger ur deras händer. Detta kräver mod, moralisk drivkraft och djärva mål. Sverige behöver föras in på en ny kurs, vars främsta mål inte kan vara budgetöverskott utan en vision om det goda samhällets viktigaste värderingar. Människor sätter i slutänden inte sitt hopp till den bästa kamreren/bokföraren utan till den som de tror står på änglarnas sida.

Vilka konsekvenser får då denna grundsyn för politiken? Vilket slags regeringsprogram bör bli styrande? Utan varje anspråk på ett heltäckande regeringsprogram – låt mig göra ett medskick inför de stundande förhandlingarna.

Den globala utblicken måste vara det styrande perspektivet. Sverige är ett litet men högteknologiskt och rikt land. Det ger oss ett särskilt moraliskt ansvar för vad vi använder våra resurser till. Den gamla anekdoten om indierns kommentar till vår lilla folkmängd – That’s what we call a laboratory – den är en tankeställare. Vad vi gör kan på gott och ont ha en internationell påverkan – direkt och indirekt som modell.

Den vägledande frågan för den nya regeringen måste vara klimatpolitiken. Vi vet, att de allt vanligare yttringarna av extremväder – torka, översvämningar, orkaner osv – beror på ökad global uppvärmning, ett resultat av mänsklig påverkan. Vårt totala resursuttag är större än jordklotet tål, och det är vi i den rika världen, som konsumerar mest per capita. Klarar vi inte att vända denna utveckling blir konsekvenserna katastrofala – värst för de fattiga men negativa även för oss andra och än mer för våra barn och barnbarn. Insikten om detta måste få konsekvenser för energi- och miljöpolitik, för ekonomiska styrmedel, bistånd, handel, transporter, internationellt samarbete osv. Brundtlandrapporten Vår gemensamma framtid kan med fördel läsas på nytt som en inspirationskälla till en politik för hållbar utveckling.

Ytterst handlar detta om att ställa om samhällsutvecklingen, vilket tar tid, en tid som vi egentligen inte har. När klimatpolitiken utformas, måste det även finnas en underliggande fråga: På vilket sätt gynnar åtgärden framväxten av ett rättfärdigt samhälle? Innebär den ett praktiskt stöd för alla människors lika värde? Och vilka blir konsekvenserna för kommande generationer? I linje med detta synsätt måste politiken utsättas för ett viktigt stresstest: Drabbas eller gynnas låginkomsttagare, arbetslösa, sjuka, flyktingar och ensamstående av dessa förslag?

Konkurrensen i arbetslivet gynnar de friska, de ekonomiskt och/eller utbildningsmässigt starka.. De senaste decennierna har individualism, kommersialism och marknadskrafter brett ut sig på bekostnad av den politiska demokratin. För de starka har det i många fall varit en befrielse. De har fått mer makt. 2/3-delssamhället, där två delar är välmående, och den tredje delen hamnar vid sidan om, är emellertid ett obarmhärtigt och omänskligt samhälle. Det är på sikt farligt för alla.

Därför – om vi vill, att alla medborgare ska ha en rimlig chans ett delta i samhällslivet, är politiken medlet och möjligheten att förverkliga detta. Den måste därför återupprättas och återvinna sin potential, den som tålmodigt under många decennier gjorde det möjligt att systematiskt skapa den nordiska välfärdsmodellen. Endast genom politiska åtgärder kan de underprivilegierade kompenseras och stödjas.

I stället för en ökad privat konsumtion måste politiken prioritera investeringar för framtiden – både mjuka som utbildning och omsorg och hårda som infrastruktur; de senare ger inte bara jobb utan även andra fördelar. Medan konsumtion har ett kortsiktigt privat värde och ej sällan negativa miljöeffekter, innebär investeringar ett långsiktigt mervärde i humanitet, effektivitet och miljö. Till investeringar kan man dessutom faktiskt låna, eftersom de bär sig i längden. Den vägen blir vårt samhälle starkare.

Slutligen måste den moraliska nerven återupprättas i Sveriges internationella politik. Det betyder, att det återfall vi såg i våras i primitivt militärt ryggmärgsbeteende måste övervinnas. Symboliska tillskott på någon eller några miljarder till vapen och plattformar ovanpå de 47 miljarder som enligt ÖB garanterar ett försvar av Stockholm under en vecka borde få t o m ledande politiker att inse, att det inte finns någon militär säkerhet.

Redan under det kalla kriget kom Palmekommissionens rapport Gemensam säkerhet, vars grundtes var, att säkerhet bygger man tillsammans – med politiska medel. Palme hävdade också, att den främsta försvarslinjen var vår utrikespolitik, särskilt viktig för ett litet land som vårt. En rad försvarsutredningar har allt sen 80-talet pekat på de icke-militära hoten som de verkligt bekymmersamma, men därefter har förslagen alltid handlat om militära insatser. Så också den senaste. Orsaken är givetvis ytterst utredningsdirektiven.

Om Palme hade rätt, vilket jag anser, borde den senaste försvarsutredningen hamna i papperskorgen. I stället borde en ny parlamentarisk, säkerhetspolitisk utredning tillsättas av utrikesministern i syfte att utveckla en fredspolitik, som använder sig av alla de möjliga säkerhetspolitiska medel som finns, i första hand utrikes-, nedrustnings-, handels- och biståndspolitik. För att den ska bli trovärdig måste Sverige abdikera från rollen som stor exportör av vapen och uppgradera sitt FN-engagemang till tidigare nivåer. EU kan inte få förbli det fikonlöv bakom vilket vi döljer vår passivitet i utrikesfrågor. Internationell solidaritet måste på nytt bli en ledstjärna för svensk politik.

För övrigt anser jag, att Thomas Hammarberg borde bli vår nya utrikesminister!

2 kommentarer på “Sverige behöver ett nytt regeringsprogram

  1. åke johansson skriver:

    mycket bra kommentar och föreslaget handlingssätt i gammal god svensk tradition, att verka internationellt och därigenom något mån stärka slagkraften aktuella institutioner

  2. […] slutet av krönikan ”Sverige behöver ett nytt regeringsprogram” i nättidningen Dagens Seglora skriver Bernt Jonsson […]