Det seglar upp en spännande debatt i årets kyrkomöte i Svenska kyrkan. Några debattörer försöker att ställa det ekumeniska uppropet Kairos Palestina och Svenska kyrkans dokument Guds vägar – ett samtalsdokument om judisk och kristen tro – emot varandra.

Frågan år om inte dikotomt tänkande och binära kategorier hör till våra största svagheter som människor och som kyrkfolk. Vi vill så gärna antingen eller medan den Treeniga Gud som vi lovsjunger och bekänner just överskrider sådana förenklingar. Självklart ska vi bejaka Guds vägar och dess ja till judisk tro och judiskt liv, judiska seder, med samma varma själ som vi bojkottar den ockupation som Kairos Palestina benämner synd.

Uttrycket tikkun haolam, att laga världen, har vi lärt oss från den judiska traditionen. Här står vi alla sida vid sida med ett uppdrag att erkänna sprickorna i världens liv och att ägna våra liv åt att försöka laga dem. En dag som något litet bidragit till att hela världen är en bra dag.

Kyrkomötet gjorde en väldigt bra sak då man antog dokumentet Guds vägar. Det satte stopp för antisemitism, antijudiskhet och visade på vägar bortom s.k. ersättningsteologi, tanken att den kristna kyrkan ersätter det judiska folket som Guds folk. Kyrkomötet gjorde också en väldigt bra sak då man rekommenderade Kairos Palestina till församlingarna och uppmuntrade dem att bojkotta ockupationen av Palestina. Så här såg beslutet ut:

”Kyrkomötet beslutar att uppdra till kyrkostyrelsen att fortsätta sina ansträngningar att kräva ett slut på den israeliska ockupationen av Västbanken, Östra Jerusalem och Gaza och i att rekommendera församlingarna att följa uppmaningarna i Kairos Palestina-dokumentet att avbryta investeringar, införa sanktioner och bojkotta företag och produkter från de israeliska bosättningarna på de ockuperade palestinska områdena, Västbanken och Östra Jerusalem samt i att stödja de krafter i Gaza som arbetar för demokrati och mänskliga rättigheter och kräva att den pågående israeliska blockaden av Gazaremsan hävs.” Se länken här för beslut såväl som själva Kairos Palestina-dokumentet och Svenska kyrkans officiella svar på detta ekumeniska dokument

Mycket har hänt i hermeneutiskt tänkande de senaste årtiondena. När Andra Vatikankonciliet (1962-65) tog det första steget mot att bejaka det judiska folket som Guds förblivande löftesfolk sida vid sida med den kristna kyrkan, var det historiskt.

Därefter har religionsdialogen fördjupats och olika trosgemenskaper kommit till större insikt om den hermeneutiska ödmjukhet som innebär att olika sanningsanspråk kan framföras som bidrag till sanningen snarare än som Sanningen med stort S. Det jag i Ola Sigurdsons efterföljd i min avhandling om dopet kallat ”partikulär universalism” är just insikten om att vi alla berättar om världen från ett särskilt perspektiv.

Vi har som trosgemenskaper ofta anspråket på att säga något om livet och döden, om frälsning och ett gott liv så som det angår alla människor och vi gör det från en särskild, partikulär utgångspunkt. Det innebär att olika berättelser och anspråk kan leva sida vid sida och att detta snarare än att slå ut den ena berättelsen med hjälp av den andra är ett uttryck för gåva, mångfald och rikedom. Även den sekulära berättelsen är en partikulär berättelse med universella anspråk. Viktig och levande, och inte ensam om att berätta om världen och livet.

Kairos Palestina utmanar oss att ta ställning mot en kolonial berättelse som exkluderar andras rätt till mark, försörjning och identitet. Kairos Palestina inbjuder oss att laga världen. Idet är min tro, att i det långa loppet kommer Palestina och Israel att omfamna varandra, då när rättfärdighet och fred kyssas.