Valrörelsen blir allt mer likt en kuliss. Mer eller mindre avsiktligt döljer den de motsättningar som fördjupar den globala krisen i det dominerande västerländska samhällsperspektivet. I det lokala samhället ökar klyftorna i krisens spår.
Efter en sommar med allt fler och allt brutalare krig ställs dock nya krav på globalt ansvar också i svensk politik. De kvarvarande koloniala och imperialistiska arven skuggar ännu konflikthärdarna. Kontaktzonerna mellan de ekonomiskt dominerande makteliternas värld och de förtryckta, marginaliserade och utestängda befolkningsgrupperna infekteras. Möjliga kontaktzoner blir konfrontationslinjer som överskrider etablerade nationsgränser. Exempel på sådana konfrontationslinjer är samernas allt starkare motstånd mot gruvbrytning och vindkraftparker i renskötselområdena, de latinamerikanska ursprungsfolkens kamp mot marginalisering, den nya framväxande traditionalismen i Afrika och den arabiska resningen.
Det är inte bara i valrörelsen som vår världsbild reduceras till den västerländska tolkningen av världen. En maktförskjutning har pågått sedan länge där den politiska makten får ett allt mer begränsat utrymme. De ekonomiska makteliternas inflytande på den globala utvecklingen tvingar de politiska partierna till eftergifter. Dessa eftergifter förbigår eller trivialiserar enskilda människor eller gruppers otrygghet och utsatthet. Följden blir att de nationella politikernas handlingsfrihet begränsas och att ekonomiska strukturförändringar och besparingar i välfärdsprogrammen tvingas fram.
Denna eskalerande klyfta, mellan välfärdssamhällets löfte om bevarad trygghet och den dominerande politikens besparingsiver, är en del av en mycket större maktkamp. Den utspelas lokalt mellan politikens minskade inflytande och kapitalets krav på ökad avkastning.
Enskilda händelser skapar revor i kulisserna och visar den politiska maktelitens följsamhet gentemot den ekonomiska maktelitens krav. En sådan reva var finansmannen Marcus Wallenbergs hemligstämplade brev om vapenfabrik i Saudiarabien som skickades till försvarsminister Sven Tolgfors. Ett brev som fick den svenska regeringen att ompröva sitt beslut att avbryta samarbetet med Saudiarabien, trots att detta avbrott överensstämde med de svenska reglerna för vapenexport. Den socialdemokratiska regeringen som slöt avtalet och alliansregeringen som följde upp det visar den politiska maktens ovilja att göra motstånd mot finanskapitalets krav.
Att varken oppositionen eller alliansregeringen vill debattera den famösa vapenexporten har att göra med en gemensam medveten önskan att stödja vapenexportindustrin. Det låg i båda regeringarnas intresse att bygga vapenfabriken och att utnyttja detta för Saudiarabien förmånliga avtal för ett ökat vapensamarbete. Inte minst för att få sälja det av SAAB utvecklade radarsystemet ERIEYE.
Det var ingen tillfällighet att avtalet med Saudiarabien skrevs av Göran Persson-regeringen, med Leni Björklund som försvarsminister, för samma regering lät ju Leni Björklund åka till USAs försvarsminister Donald Rumsfeld och lova honom svenskt deltagande i Afghanistankriget. Göran Persson lovordade också George Bush för beslutsam handlingskraft sedan han annonserat kriget mot terrorismen. När Göran Persson vid ett kinabesök prisade den kinesiska diktaturens effektivitet var det inte utifrån traditionella socialdemokratiska värderingar han fällde sitt omdöme.
Detta var en tid av omorientering i det socialdemokratiska partiet. Efter Kjell-Olof Feldts ekonomiska avregleringar dominerades partiets politik av nyliberalismens krav på ökat rörelseutrymme för den ekonomiska makteliten. En ”förnyelse” som innebar politiska värderingar i strid med partiets traditionella solidaritetspolitik. Då lanserades också åtstramningspolitiken som den ekonomiska krisens lösning. Makteliten som växte fram i det socialdemokratiska partiet under denna period har ännu inte gjort upp med värdegrunden i denna ”förnyelse”.
På valrörelsens bakgård hittar vi en allt mer oöverskådlig begravningsplats för svikna löften. De kulisser och valstrategier som dominerar valrörelsens metodik vädjar inte till väljarnas engagemang. Det man uppfattar som enbart valstrategier engagerar inte. Det gör det också svårare för oss väljare att se och tro på politikens möjligheter att forma ett samhälle där strategier och värderingsgrunder överensstämmer med varandra.
