Som kristen har jag ett privilegium som mina muslimska bröder och systrar saknar. Men jag vägrar agera alibi åt moderna korskrigare och fundamentalister som vill använda min kristna tro eller min bakgrund i ett ”muslimskt” land för sin egen propaganda, skriver Mehrtab Motavvas.

Intersektionalitet handlar om att det finns olika diskriminerande maktordningar som samverkar, såsom kön, klass, ålder, rasifiering, sexualitet och funktionalitet. För att kunna motverka dessa maktordningar behöver man bland annat vara medveten om sina egna privilegier. Jag är ung, kvinna, rasifierad, förortare och funktionsnedsatt, men jag har på senare tid kommit att inse det faktum att jag har ett ”privilegium” som gör mig mindre utsatt än andra bröder och systrar: jag är inte muslim.

Den 27 september förra året bestämde jag mig för att lägga fram ett praktiskt bevis på hur djupt och brett hatet mot muslimer i västvärlden är. Jag publicerade en debattartikel där jag argumenterade för att ”Hedersdebatten är ett krig mot terrorismen”.

Andemeningen var att det finns ett samband mellan två viktiga historiska händelser, både vad gäller tid och rum: al-Qaidas självmordsattentat 11 september 2001 och mordet på Fadime Sahindal 21 januari 2002. Båda våldsdåden inträffade i början på 2000-talet och utövades av män från den delen av världen som hos oss förknippas med islam, nämligen Mellanöstern. Därefter tog jag några exempel på debattörer som hyllas runtom i västvärlden, trots att de sprider islamofobisk propaganda i hedersdebatten, eller kanske just därför.

Redan tre veckor efter bekräftades min tes: att hedersdebatten är ett ”krig mot terrorismen”. Jag blev av ett tjugotal debattörer kopplad till islamistiska terroristorganisationer som al-Shaabab och Boko Haram på Svt Debatt, men eftersom jag är en gammal ateist som på senare tid funnit en tro i kristendomen, så har detta inte fått några negativa konsekvenser för min framtid. Att jag – en antimilitaristisk feminist – skulle ”göra gemensam sak med” islamistiska våldsverkare verkar helt enkelt inte trovärdigt i allmänhetens ögon, speciellt då jag är en kvinna. Vad som gör anklagelserna så grovt islamofobiska är att jag inte fick Knutbypastorn, prästen Lennart Kempe eller varför inte Ku Klux Klan fastklistrade i pannan, utan just islamistiska terrorister.

Det jag säger nu är givetvis kontrafaktiskt, men jag är övertygad om att anklagelserna skulle ha drabbat mig mycket värre om jag faktiskt vore troende muslim. Titta på vilket ramaskri det ofta blir kring muslimer som på ett eller annat sätt är aktiva i det politiska livet! Muslimer kritiseras sällan på grund av sina faktiska åsikter, utan på grund av vilken tro de har. Att de är muslimska män räcker för att de ska behandlas suspekt, som islamistiska fundamentalister. Att de är muslimska kvinnor räcker för att utmålas som offer, vilka västerlänningar ska rädda från muslimska mäns ”påtvingade” slöja.

Frågan är varför kristna fundamentalister med betydligt extremare åsikter än alla de vanliga muslimer (eller sådana som uppfattas vara muslimer) inte misstänkliggörs och diskrimineras på samma sätt? För nog finns det gott om kristna tokstollar. Ironiskt nog är det inte alltför ovanligt att kristna fundamentalister ställer sig på barrikaderna mot muslimer (och alltför ofta även mot judar) som kräver bättre samhällsförhållanden för rasifierade. ”Invandrare ska ju vara tacksamma för att de överhuvudtaget får komma hit.” Eller hur?

En del av dessa kristna fundamentalister försvarar ofta den israeliska statens massakrer på den palestinska civilbefolkningen, med motiveringen att ”allt är Hamas fel”. Palestinierna får ”skylla sig själva” för att Hamas existerar, lite som att våldtagna kvinnor får ”skylla sig själva” för att de burit för korta kjolar eller varit för fulla. Den här sortens härskartekniker – dubbelbestraffning – drabbar ofta förtryckta. Andra kristna fundamentalister tar Israel-Palestina-”konflikten” som ännu ett exempel på att kristna är överlägsna både judar och muslimer – de där ”barbarerna” som västerlänningar måste ”civilisera”.

Som en rasifierad, kristen kvinna vill jag inte vara en del av den här koloniala självbilden, därför avsäger jag mig mitt ”privilegium”. Jag är inte på något sätt en ”bättre invandrare” än mina muslimska bröder och systrar, vilket vissa religionsfobiska sekularister och islamofobiska högerpopulister gärna vill framställa oss rasifierade icke/exmuslimer som. En kort överblick på rasistsajter som Avpixlat, Dispatch International, Det fina hatet, Exponerat och Tryckfrihetssällskapet visar vilka typer av rasifierade de hyllar (oftast kvinnor som lämnat islam för ateismen eller kristendomen och sparkar ”neråt” mot muslimer).

Jag är på gott och ont hatad på flera av dessa sidor – för jag är en rasifierad och kristen kvinna som kritiserar islamofobi – istället för att agera alibi åt moderna korskrigare. Ont för att jag inte vill vara hatad av någon, gott för att jag hellre är hatad än älskad av hatare.

Mehrtab Motavvas