Dramatiska åtgärder är nödvändiga. Men regeringen misslyckas med 15 av 16 klimatmål.

Klimatpolitiken har tappat farten

Bernt Jonsson

Dramatiska åtgärder är nödvändiga. Men regeringen misslyckas med 15 av 16 klimatmål. Vilken värld vill vi överlämna till våra barn och barnbarn, frågar Bernt Jonsson.

En gång i tiden låg Sverige i täten för miljöpolitik. Det var nu länge sen. I stället missar alliansen 15 av sina 16 miljömål, konstaterar DN i sin granskning av regeringens politik på området. Uteblivna miljöreformer, den misslyckade Nuonaffären och Vattenfalls brunkolsstrategi i Tyskland är vad som erbjudits. I trianguleringens tid har inte heller socialdemokraterna varit pådrivande under oppositionsåren.

Vackra ord men brist på kraftfulla klimatpolitiska åtgärder har inte lett till en ny inriktning. Nu får Sverige t o m kritik av internationella organ för denna kraftlöshet. För vakna medborgare är det ingen överraskning. Detta faktum var säkert en bidragande orsak till miljöpartiets och feministiskt initiativs framgångar i EU-valet.

Inför den stora klimatkonferensen i Köpenhamn 2009 gavs intrycket, att regeringen Reinfeldt – då i EU:s förarsäte – hade blivit omvänd och tog klimatfrågorna på allvar. Det visade sig vara en synvilla. I stället för att satsa på nya bindande och mer ambitiösa villkor med Kyotoprotokollet som grund (giltigt fram till 2012) ville EU avveckla protokollet med dess starkare krav på i-länderna, något som u-länderna motsatte sig av rättviseskäl. Mötet blev ett fiasko.

Mycket kunde förvisso skyllas på Kina och USA, som inte ville ha något bindande avtal. EU med Sverige som EU-ordförande och Danmark som värdland hade dock valt en misslyckad strategi, där man ville frikoppla klimatfrågan från rättvisefrågorna. Löften om miljöbistånd har senare visat sig vara luft. I den mån de alls förverkligats har det skett på bekostnad av övrigt bistånd. Och Reinfeldt fortsätter att separera rättvise- och miljöfrågor från varandra. Han talar med förkärlek om att klimatfrågorna är alla länders ansvar, och att vi i Sverige minsann lever upp till våra miljöåtaganden.

För att den kalkylen ska stämma, måste han emellertid bortse från, att våra klimatpåverkande utsläpp ökat med 15% från 1990, när vi räknar på vår konsumtion, dvs inkluderar även vår import. Detta enligt Naturvårdsverket. 12 ton koldioxid per år och person släpper vi ut, dvs långt mer än vad som är hållbart på sikt. Vi tär på framtida generationers möjligheter att överleva.

Varför fortsätter vi och världen i stort som förut? Vi vet ju alla – utom klimatförnekarna i USA, för vilka varje politiskt ingrepp mot marknadskrafterna är en dödssynd, och som därför argt förnekar människans klimatpåverkan – att den nuvarande utsläppsnivån för kooldixid slutar med katastrof i form av ohejdbar temperaturökning. Framåt sekelskiftet bör vi räkna med hundratals miljoner miljöflyktingar till följd av stormar, havsvågor, torka, brist på drickbart vatten och livsmedel, konflikter och sönderslagen världsekonomi.

Den kände ekonomen Paul Krugman påpekar (New York Times 9.6), att rent ekonomiskt skulle effekterna av en ny kurs nu inte vara särskilt kännbara. Varför sätts då åtgärderna inte in? Hans förklaring är ideologi (neoliberal fundamentalism i Ayn Rands anda) och antiintellektualism. Därför flödar konspirationsteorierna och förhindrar en klok klimatpolitik.

Även om det finns klimatförnekare även i Sverige – ett fåtal – är den amerikanska analysen knappast relevant här. Förklaringen är sannolikt en halvgången analys av vad läget kräver. Den s k arbetslinjen var alliansens mantra. Sämre a-kassa, dito sjukförsäkring och skattesänkningar skulle få fart på både arbetsvilja och köplust. De följde Jesu analys, som inte var en rekommendation: ”Den som har, han skall få, men den som inte har, från honom skall tas också det han har.” (Mark 4:25)

Arbetsvilja hjälper inte mycket, när det inte finns jobb. Det blir ju inte fler sådana bara för att fler söker samma jobb. Skattesänkningar kan förvisso leda till fler (pryl)köp och därmed fler jobb, men de största skattesänkningarna har ju gått till dem, som behöver dem minst och därför i stället har kunnat öka sitt sparande. Om man däremot hade behållit tidigare skattenivå, hade man kunnat göra nödvändiga investeringar i infrastruktur (läs järnvägar) och tjänster (vård, skola, omsorg). Det hade garanterat gett jobb och samtidigt varit ett viktigt bidrag till en verkningsfull klimatpolitik.

För tre decennier sen ordnades såväl Folkriksdag för nedrustning (1982) som Folkriksdag mot apartheid (1986), och stora delar av Folkrörelse-Sverige engagerade sig. I samma anda har nyligen Klimatriksdag gått av stapeln i Norrköping med 600 deltagare och följande sats som utgångspunkt:

”Vi tar varningarna från FN:s klimatpanel på största allvar och utgår från alla människors lika värde och lika rättigheter.”

Rapporteringen i medierna har varit minimal, men där saknades varken kompetens eller idérikedom om vad som skulle kunna få fart på klimatpolitiken. 7 motioner vaskades fram och antogs, inklusive den bredaste med 11 konkreta förslag om hur utsläppen skulle kunna halveras under nästa mandatperiod som t ex koldioxidskatter på alla sektorer, energieffektivisering, omställning av transportsektorn, köttskatt och stöd till vegetarisk konsumtion, stopp för subventioner till fossila bränslen, klimatkrav i offentlig upphandling och folklig mobilisering via folkbildning.

Vän av ordning och ”realpolitiker” säger naturligtvis, att en så drastisk omläggning är helt orealistisk. Kanske har det rätt i fråga om hastigheten, men inom en snar framtid kommer till synes dramatiska åtgärder bli nödvändiga, om vi inte vill efterlämna en kaotisk och föga människovänlig värld till våra barn och barnbarn. Och det vill vi väl inte, eller…?

Kommentarsfältet är stängt.