På vår nationaldag vandrade jag med andra pilgrimer mellan de medeltida kyrkorna i Vallentuna. Genom sockarna Markim, Orkestra och Frösunda med spår- runstenar, gamla husgrunder, gravhögar- av människors liv, arbete och tro under tusen år och mer.

Varje fridfullt steg gagnar helheten

Olle Sahlström

På vår nationaldag vandrade jag med andra pilgrimer mellan de medeltida kyrkorna i Vallentuna. Genom sockarna Markim, Orkestra och Frösunda med spår- runstenar, gamla husgrunder, gravhögar- av människors liv, arbete och tro under tusen år och mer.

Vi vandrade genom en trädgård i kvav junihetta; livligt samspråkande, i tystnad, på tusenåriga grusvägar med Vandrarprästen David Petander som osynligt sällskap.
Jag talade om honom när vi stannade till vid en väggren, intill Markims kyrka lutade mot åldrade stenmurar, vid Vaxtuna gravfält. Det var som ett gående seminarium med stråk av den av Aristoteles grundade peripatetiska skolan. Den omkringvandrande skolan; man föreläste, samtalade och vandrade tillsammans.

Det är som om vi blir mer till, blir mer de vi är, när vi vandrar.

Och när vi närmade oss Frösunda kyrka och vandringens slut säger Eva Cronsioe, pilgrimskaplan i Vallentuna församling; David Petande må ha dött av brustet hjärta, besviken och sliten och i tron att hans långa och samtalande vandring genom landet åren 1910 till 1914 hade varit förgäves, men tänk på hur hans livsväg, budskap och sätt att leva, in i vår tid lever vidare. Det är en upprättelse av honom.

Och det var i den kvava junihettan, det kanske var den, när jag flämtade och törstig segande upp för en av många grusbackar återigen kom att tänka på den historiska linjen, den ickevåldsverkande och kärleksfulla stora linjen som går från Jesus vandringar och samtal, medeltidens vandrande predikanter, David Petande, Lev Tolstoy och till Gandhi.

Ja, det var nog så, hettan fick mig att på nytt tänka på Gandhis Saltmarsch bara sexton år efter Vandrarprästens alltför tidiga bortgång. Början av 1930 var förvirringens tid. Gandhi hade dragit sig tillbaka till sitt Ashram där han mediterade och spann och lyssnade på sin inre röst. I februari fastnade han för en symbol; Salt.

Enligt den engelska kolonialmaktens lagstiftning var privat tillverkning av salt straffbar. Och den särskilda skatten på salt var mycket kännbar för fattiga indier. Salt var en livsnödvändighet.

Den marsch Gandhi nu börjar planera var en iscensättning; istället för att gå till havet på en dag eller så, skulle vandringen ta flera veckor för att hinna fånga omvärldens blickar och ge kolonialmakten gott om tid att tänka på saken. Och längs med vägen genom hundratals byar talar Gandhi till så många som möjligt. Och väl framme vid havet, om man inte dessförinnan hade arresterat de stillsamma vandrarna, skulle allt kulminera i en enkel och tillsynes harmlös gest: plocka en nypa salt från stranden för att därmed begå ett brott mot lagen.

Tidigt på morgonen, efter veckors av en vandring till vilken alltfler anslöt sig, kom Gandhi och hans följeslagare fram. Stämningen har beskrivits som uppsluppen men också genomsyrad av ett närmast heligt allvar.

En nypa salt skapade en fredlig revolt; miljoner började tillverka sitt salt och för varje nypa salt kläddes makten av för att till slut stå där avklädd och naken.
Skillnaden mellan min vandring genom Vallentunas fagra trädgårdar och den i Indien för snart åttiofem år sedan kan synas stor. Den är också det. Men likheten, det som förenar dem, är påtaglig också den.

När vi vandrar övar jag mig i uppmärksamhet. På min andning och mina steg. Jag går, och går, återvänder, till mig själv. Vi blir mer klara, avklarnade, lugnare och mer eftertänksamma. Och i den eftertänksamheten mer medkännande. På så sätt går jag också för andra. Som vi i Vallentuna och som våra föregångare i Indien.

”Alla varelser, i när och fjärran, har glädje av varje fridfullt steg du tar” (Thich Nhat Hanh).

Kommentarsfältet är stängt.