Fotbollen blev min klassresa som ny i landet Sverige. För första gången kände jag mig välkommen och fick en ny identitet.

Fotbollen måste ge rött kort åt rasismen

delvin arsan 150x177Fotbollen blev min klassresa som ny i landet Sverige. För första gången kände jag mig välkommen och fick en ny identitet. Fotbollen är en stark enande kraft, men den måste börja ta sitt sociala ansvar, skriver Delvin Arsan.

1993 kom jag till Sverige med min mor och bror från Syrien. Den absolut första frågan jag fick i Sverige, som jag har starkast minne av var: vad jag ville göra på min fritid! Fritid? Vad är det tänkte jag… Ja, något man gör på sin fria tid, fick jag till svar.

Frågan tog mig tillbaka till mina minnen i Syrien. Ett land där jag levde under diktatur och förtryck. Där jag tillhörde underklassen för att jag var kurd och en minoritet. Där diskrimineringen födde oss i en fattigdom. Där jag satt längst bak i klassen och ville vara osynlig för att inte straffas och förnedras framför mina klasskamrater som tillhörde den fina klassen i samhället för att dem var etniskt accepterade.

Efter skolan, och på min fritid, brukade jag titta på pojkarna spela fotboll på vår bakgård. Precis bredvid vårt hus låg även en fotbollsarena. Jag brukade sitta på gatan utanför och följa matcherna genom högtalarna och ljudet från folkmassan. I Syrien fick flickorna vare sig spela eller titta på fotboll på fotbollsarenor. När pojkarna spelade på vår bakgård så hotade jag dem med mina bröder om jag inte fick spela med dem. Det funkade ibland.

När jag hörde talas om damfotboll i Sverige blev jag knäsvag av glädje. Jag skulle äntligen få spela utan att behöva hota, jaga eller slå pojkarna för att få vara med och spela. Med fotbollen började jag min nya klassresa. Jag positionerades som framspelare och offensiv mittfältare. Jag ville inte längre vara osynlig.

När vi förlorade matcher blev jag förvånad över att vår tränare inte blev arg och slog oss. Jag lärde mig att det var ok att förlora, resa sig upp, bli starkare och göra bättre ifrån sig nästa gång.

För första gången i mitt liv kände jag mig välkomnad i ett lag, i ett team, i en grupp och bland människor där färg, etnicitet och nationalitet hade inga gränser. Där man såg likheterna och inte olikheterna.

Genom fotbollen fick jag en ny identitet. Fotbollen blev en del av min svenska klassresa och de nya skorna jag fick lära mig att gå i och i det som kom att bli mitt nya land. Det var inte mitt namn, min färg eller min etniska eller religiösa bakgrund som väckte nyfikenhet. De såg mig, Delvin. Jag saknar den spegelbilden ibland.

Fotbollen bör och kan göra mer i kampen mot rasism men att även stärka integrationen. För mig krossade fotbollen kulturkrockarna och hittade likheterna. För fotbollen göra denna skillnad. Den blev vändpunkten i mitt liv.

I tider det blåser kalla vindar och där rasism, fattigdom och konflikter härjar kan fotbollen påverka, förändra och riva murar. Det är gräsrotsdemokratins sanna anda.

Därför måste även den följa vår klassresa. FIFA, fotbollsklubbarna, domarna och spelarna bör göra mer för att stoppa rasismen och visa den ett rött kort.

I anslutningen till fotbolls VM i Brasilien har många medier och internationella organisationer varnat för att uppemot 500 000 barn och unga kommer att prostituera sig under spelen och utanför de stora arenorna. FIFA borde ta starkare ställning och sätta ner foten. Ett uttalande, en kampanj ett budskap är det minsta dem kan göra för Brasiliens fattiga och utsatta. För våldet kan även förebyggas.

Fotbollen är ändå den som förenar oss innanför och utanför de stora arenorna många drömmer om.

Delvin Arsan

Delvin Arsan arbetar med humanitära och barnrättsfrågor och är initiativtagare till #RöstaBortRasismen

Kommentarsfältet är stängt.