Vår civilisations avfallsprodukter förbrukar förutsättningarna för mänskligt liv på vår planet där livet en gång uppstod. Den globala miljö, som allt snabbare närmar sig krispunkten för överlevnad, inkluderar hela atmosfären och allt det hav som omsluter vår planet.

Detta är ingen nyhet. Långsamt har insikten om planetens sårbarhet rört sig från teoretiska beräkningsmodeller till konkreta förändringar. IPCC:s senaste rapport från april visar att extremt väder väntas inträffa allt oftare och på allt fler platser runt om i världen. Den är också utgångspunkten för President Obamas beslut att ställa sig bakom den amerikanska naturvårdsmyndigheten Environmental Protection Agency som kräver kraftigt minskade koldioxidutsläpp. Målet är att USA:s kolkraftverk ska släppa ut 30 procent mindre koldioxid år 2030. Ett mycket modest mål i förhållande till hotbilden, men ändå ett steg i rätt riktning.

Den svenska regeringen går rakt motsatt väg och låter svenska Vattenfall öka utsläppen i sina tyska kolkraftverk. Detta beslut anses motiverat av två skäl: Dels att företag har ökade energibehov och dels att vattenfalls koldioxidutsläpp ingår i tidigare beslut om satsningar på brunkolsutvinning. Som om klimathotet blir mindre för att vi har en lång historia av miljöförstöring, grundad på argument om ekonomisk vinning. Detta är inte bara ett osakligt argument utan ett brott mot mänskligheten. Våra politikers svek består i att de låtsas som om vårt kombinerade ekonomiskt/politiska system fungerar utmärkt och låter detta dominera över alla andra hänsyn.

Våra politikers fokusering på att enbart minska koldioxidutsläppen döljer det faktum att vår civilisation inte alls fungerar utmärkt. Inte heller bidrar den tillväxt som det ekonomiska systemet levererar till att lösa problemet. Den globala ordning vi lever i skapar inte minskat miljöhot och ökad jämlikhet. Sorglösheten, glömskan och självbelåtenheten som politikerna visar upp speglar inte den sönderfallsprocess som karaktäriserar både världsekonomin och det växande klimathotet.

Denna utveckling förvärras när avkastningen på förmögenheter växer snabbare än ekonomin i stort. Det lönar sig bättre att investera i finansiella projekt än produktion och investeringar i hållbara samhällen. Finansiellt placerade pengar växer snabbare än BNP ´n växer. Detta problem beskriver ekonomen Thomas Picketty som ”ett potentiellt hot mot demokratiska samhällen och mot de värden av social rättvisa som de vilar på”. Han bekräftar vad ledande ekonomer som Paul Krogman och Joseph Stiglitz länge skrivit om instabilitet, sociala motsättningar och en ekonomi på väg in i stagflation när klyftorna växer.

Det är inte bara den överkonsumerande överklassen med sina penningslukande livsstilsmagasin, fyllda med lyxklockor, femstjärniga lyxhotell och allt snabbare sportbilar, som vittnar om att något har gått fel. De klimatflyktingar som klänger med blodiga fötter på de rakbladsförsedda taggtrådshindren i Nordafrika eller klamrar sig fast i relingen till sjunkande båtvrak ute på medelhavet är också smärtfyllda påminnelser om att något har gått fel.

Vi behöver göra upp med religiöst helgad kapitalism, där landgrabbing och amerikansk framgångsevangelism gynnar den globala nykolonialism som rycker åt sig råvaror och återstående tillväxtutrymme. Klimatförändringar och klimatflyktingar utmanar oss till förändring av vårt globala samhälle. Nu är samförståndets tid, skapelsetrons tid, när man kan höra alla skapade varelsers liv viska en önskan om liv tillsammans. Nu är mångfaldens tid när det ännu finns möjlighet att skapa ett nytt samhälle som vårdar vår planets tillgångar och fördelar livsmedlen för en gemensam överlevnad.