I den avslutande delen av Samtal med Antje Jackelén diskuterar vi Svenska kyrkans utmaningar och möjligheter, liberalteologi, klimathot och de språkliga skatter som kyrkan bidrar med i vår tid.
Vi välkomnar Antje Jackelén in i ämbetet som ärkebiskop genom ett teologiskt samtal i fyra avsnitt som speglar komplexiteten i en kristen tro och i en heterogen, motsägelsefull och månggestaltande kristen kyrka. I samtalet deltar Mattias Irving (MI) och Arne Carlson (AC) tillsammans med Antje Jackelén (AJ).
Svenska kyrkans utmaningar och möjligheter
AC: Svenska kyrkan har tydligt och klart ställt sig emot den nya otäcka lagstiftningen i Uganda. Men andra kristna kyrkor har varit med och bäddat för det som nu sker, inte minst de amerikanska högerkristna, Livets ord med flera. Hur mycket kritik kan man rikta mot sina trossyskon, andra kristna grupper inom och utanför kyrkan, och bland de svenska kyrkorna?
AJ: Den stora frågan är, var går dialogens gränser. När måste man visa intolerans mot intoleransen? Det är allvarliga frågor. Under en tid arbetade jag med HIV och AIDS. Där var det tydligt att kyrkan som helhet var en del av problemet men också en del av lösningen. En del av problemet för att man motsatte sig användandet av kondomer och predikade avhållsamhet istället, och bidrog till stigmatisering av de sjuka. Samtidigt tog församlingar hand om de drabbade, och flera kyrkor har också haft goda preventivprogram.
Det finns exempel också i USA på att församlingar som tidigare satte apokalyptiken framför omsorgen om skapelsen har ändrat sig. Man säger inte längre: ”Ju tidigare jorden går under dess bättre för då kommer Jesus och hämtar hem oss”. Det har man i ganska breda kretsar tagit avstånd från.
AC: Vad tror du om teologi som fokuserar på klimatet?
AJ: Lutherska världsförbundet arbetar enligt sin vision för en rättvis och försonad värld: “Liberated by God’s grace, a communion in Christ living and working together for a just, peaceful, and reconciled world”. Teologiskt handlar det om att brottas med den postkoloniala verkligheten. När vi om tre år har nästa generalförsamling för Lutherska världsförbundet, var ska den hållas då? Beslutet blev: Inte i Wittenberg, utan i Windhoek, Namibia. Från Wittenberg till Windhoek på femhundra år. Det var högst medvetet. Man har som motto för jubileumsfirandet 2017, “liberated by God’s grace”. Salvation – not for sale, humans, not for sale, creation, not for sale. Frälsningen, människor och skapelsen är inte till salu.
Skapelsetillvändheten tror jag kommer att genomsyra det teologiska tänkandet framöver. Det är ett återvändande till ett framträdande drag hos Luther själv. Luther var ju mycket skapelsetillvänd och jordnära.
Egentligen hör alla dessa frågor ihop. “Är du teolog eller är du ekoteolog?” Det är inte ett val som jag skulle ställa upp på att tvingas göra. Ett annat område som inte alltid är så synligt, men ändå väldigt viktigt, det är ju korsets teologi. Den står i centrum i luthersk teologi. Det återverkar på ekoteologin, och på hur vi formulerar religionsteologin.
AC: Samtidigt finns det kanske en poäng med att finna ett samspel mellan olika teologiska inriktningar. Liberalteologi är idag lite av ett skällsord, exempelvis. Men då går vi möjligen miste om de positiva delarna av den traditionen.
AJ: Bruket av ”liberalteologi” som etikett på delar av dagens teologiska tänkande är lite anakronistiskt. Liberalteologin hade ju sin höjdpunkt vid förra sekelskiftet. Det kan inte appliceras utan vidare idag.
MI: Det finns ändå en liknande berättelse om ett slags chanserad ideologi, att vi skulle befinna oss i en “postkristenhet” idag.
AJ: Precis samma tal fanns kring förra sekelskiftet, och det visade sig inte vara sant. Mot slutet av 1800-talet sade man till unga fysikstuderande att det är ingen idé att ni satsar på fysik. Allt är sagt, det finns inget nytt. Sedan kom Einstein och vände allt över ända. I ett tal i början av 1900-talet lyckönskade Nathan Söderblom oväntat studenterna i Uppsala till att de valde att läsa just teologi. Bakgrunden till det var att dessa ständigt hade fått höra att “ni är de sista, kyrkan är på utdöende”. Sådana ”undergångsprofetior” är inget nytt. Man ska lyssna, analysera och dra konstruktiva slutsatser som att ”ändå plantera sitt äppelträd”.
MI: Vilken är den största frågan framöver? Anders Wejryd har exempelvis varit profilerad i klimatfrågan. Kommer du fortsätta med det?
AJ: Biskopsmötet kommer ju med ett brev om klimatet, så vi får utgå från att diskussionen fortsätter.
Jag får ofta frågan, “vad är det viktigaste du kan göra som ärkebiskop?” Svaret är att leva och inspirera kyrkan så att kyrkan är just kyrka – och ingenting annat. Det innebär dels ett bärande av gudstjänstglädjen. Det är i gudstjänsten som kyrkans puls slår.
Sen är det en stor utmaning för oss att få fart på lärandet, på undervisningen. Det behovet märktes inte minst i samband med ärkebiskopsvalet, när det så felaktigt påstods att kandidaterna “inte kunde göra skillnad” på Jesus och Mohammed, och att detta skulle vara ett tecken på kyrkans inre sekularisering.
Att ta vara på den teologiska traditionens rikedom och att våga föra komplexa resonemang är inte inre sekularisering. Men att klippa av de kunskapskällor och traditioner som vi har, och förenkla till “ja” eller “nej”, det är inre sekularisering
Jag tycker att det finns hopp, Det är roligt är att höra präster som har varit med ett tag. De säger att dopsamtalen har blivit mycket roligare. Allt fler föräldrar frågar också om bönens betydelse, inte bara praktiska detaljer. Börjar man då prata teologi så säger människor, “det här är ju spännande”. Det behöver finnas en ständig vilja att vara i dialog, både ekumeniskt och interreligiöst och i samhället i stort.
AC: Kan det vara en del av sekulariseringens goda sida, att vi kanske ser färre fördomar omkring det främmande idag, och att folk blir mer öppna för olika sidor av tillvaron?
AJ: Ja visst, det kan verka som att sekulariseringen har många negativa följder för kyrkan, men vi får inte glömma att sekulariseringen också är kyrkans eget barn. Många gånger provocerar den oss med frukten av vår egen predikan.
Det är klart att det är lättare att prata med en människa som inte har fördomar mot tro och kyrka, än med en vars förtroende har blivit skadat på ett eller annat sätt. Vi kan inte komma ifrån vår historia, att vi har varit en statskyrka som har varit statens förlängda arm, med pekpinnar och rättesnören. När det ändrades slog det över lite åt det andra hållet. Vi var så rädda för katederundervisning att vi bara ville vara allmänt snälla och trevliga.
Nu tror jag definitivt att tiden är mogen att hitta det där i mitten, där vi vågar förmedla kunskap och ge människor tillgång till bönens språk, utan att för den skull ringakta den andra människans integritet och erfarenhet.
Det finns många tillgängliga dialogfora. Jag var nyligen på en dialog anordnad av Tällberg Foundation, med temat, Vad är riskerna vi inte ser och frågorna vi inte ställer? Där fanns rådgivare åt regeringar, forskare, företagsledare. Jag var den enda teologen naturligtvis.
Efteråt var det flera som kom och sade att “det teologiska perspektivet, det är något vi ofta missar till vardags.” I det uppsamlande samtalet efteråt var det någon som sade just att “vi har så många brustna relationer”. Det börjar med orden, sades det. Vi behöver fängslande berättelser, men var finns kommunikatörerna?
Och jag tänkte, det de talar om utan att säga det explicit är ju den kristna berättelsen. Brustenheten, det är ju synden. Och ord, javisst, “i begynnelsen var ordet”. Genom Bibeln har vi berättelserna! Låt oss berätta dem.
Vem är den barmhärtige samariern för klimatet som har hamnat i diket? Vi behöver kommunikatörer ja, och vi talar ju om kommunion och kommunikanter – samling och sändning. Vi som kyrka sitter på många viktiga ord i vår tid. Men hur öppnar vi de här skatterna?
