Vi välkomnar Antje Jackelén in i ämbetet som ärkebiskop genom ett teologiskt samtal i fyra avsnitt som speglar komplexiteten i en kristen tro och i en heterogen, motsägelsefull och månggestaltande kristen kyrka. I samtalet deltar Mattias Irving (MI) och Arne Carlson (AC) tillsammans med Antje Jackelén (AJ).
Nätverk för förändring
AC: Jag kan känna att det är fint med det dialektiska och komplementära förhållandet, att lyssna på varandra. Men när jag ställs inför exempelvis rasismen i Europa, grupperingar och människor som har en diktatorisk ambition, där måste dialogen upphöra och övergå i ett motstånd.
AJ: Ja, visst kan man hamna i läget där man ska visa motstånd. Det idealiska läget är ändå att man inte hamnar i en “anti”-hållning, utan att man kan visa någonting mera positivt istället.
Till exempel grundade vi nyligen här i Skåne en stiftelse, stödd av många föreningar och organisationer. Jag är med för Svenska kyrkan som ordförande, och vice ordförande är vd för industri- och handelskammaren. Sen deltar exempelvis Malmös muslimers nätverk, judiska gemenskaper i Skåne, en representant för Malmö stad, region Skåne, och Malmö högskola och Lunds universitet.
Vi har alltså fört samman trossamfund, näringslivet, politiken och akademin. Det tror vi är en bra startpunkt för att kunna arbeta för samhället, med sociala frågor. Antirasism allena räcker inte, utan vi måste kunna lita på att det går att bygga en större social samhörighet, med både existentiell och praktisk nytta.
I Melbourne har till exempel polisen inrättar ett interreligiöst råd. Nu har polisen ett välutbyggt kontaktnät och om det till exempel förekommer bråk mellan olika ungdomsgrupper eller liknande har man stor nytta av det etablerade förtroendet. Det är också ett sätt att verka konfliktförebyggande, genom att ständigt hålla samtalet igång.
Poliser som arbetade med det interreligiösa rådet hade en pin på uniformen, med tolv olika religiösa symboler runt, för att markera vad de arbetade med. I ett svenskt sammanhang verkar ju detta konstigt, vi som är så vana vid att myndigheter som polisen ska hållas neutrala och inte blandas ihop med religioner. I Melbourne hade de en ganska pragmatisk inställning.
MI: Tror du att det hade kunnat vara möjligt i Sverige?
AJ: Omöjligt är ju ingenting. Vi har nu under året till exempel jobbat fram detta initiativ i Malmö och Skåne och har kunnat sitta med polisen och räddningstjänsten vid bordet och samtala. De var väldigt positiva till det här initiativet. De kände att om vi lyckas med detta, då innebär det att de inte behöver vara lika oroliga för att det ska bli bråk när de åker in i vissa områden, slippa att folk kastar stenar och så vidare genom att de kan få ett förtroende.
Det var näringslivet och räddningstjänsten som egentligen snabbast tog till sig tanken på detta samarbete. Det var svårast för politikerna att tänka sig att börja arbeta nära trossamfunden och betrakta dem som en resurs. Kanske för att det så länge funnits tanken i Sverige att religion är en privatsak.
AC: Vi i kyrkan och frikyrkorna har kanske en viss skuld för att det har blivit så. Man har odlat sin egenart och inte bjudit in till samarbete.
AJ: Det har varit en av de stora utmaningarna här. Vi är så vana vid att göra saker själva, som kyrka. Här gör vi allt tillsammans. Att ingå i nätverk tror jag är framtiden. Vi bygger nu också inom ramen för stiftelsen en mängd små “tankesmedjor” som går in i lokalsamhället och hämtar in berättelser på alla nivåer för att vi ska se vad vi kan göra, hur vi kan bidra och vilka resurser som redan finns, men som inte tas tillvara.
AC: Om jag som kristen kommer till en kyrka och känner att jag vill göra något, och så sätts jag i en tankesmedja där det sitter en muslim och en polis och en politiker, så är det klart att jag påverkas av deras sätt att se på världen.
AJ: Jag tror att god religionsteologi och goda möten mellan människor minskar rädslan för det främmande. De stärker kärleken till Gud, medmänniskan och hela skapelsen. De ökar också människors möjligheter att leva som goda grannar, som söker samhällets bästa. Genom dialogen påminns vi också om vår egen tro, om våra rötter och vad vi har med oss in i mötet.
Dialogen kan hjälpa kristna att på ett djupare sätt leva ut sin tro genom att inte vara rädda för beröring, även när nästan känns främmande. Den kan också ge människor av annan tro möjligheten att se hur en kristen kyrka tänker kring andra religioner. Svårare än så är det egentligen inte, fastän det så klart kan bli mer komplicerat i praktiken.
MI: Det är ett verksamhetsorienterat perspektiv på frågor om kyrkan som samhällsaktör. Vi kanske inte behöver göra de stora mediala utspelen, utan jobba mer på golvet, som organisatör och plattform för verksamheter?
AJ: Ja, allt börjar med att man träffas och utbyter idéer. Som resultat av att vi gjorde en lång och grundlig förstudie inför det här projektet valde vi till exempel att involvera näringslivet, och fråga oss vad de kan bidra med för att stärka den sociala samhörigheten i Malmö och Skåne.
AC: Om man samarbetar med människor som lever i den kapitalistiska strukturen så, och själv kommer från en kyrklig sida, där man ser kritiskt på vissa delar av det, hur gör man för att samarbeta utan att bli en del av det man är kritisk mot?
AJ: Jag tänker mig att vi lever med en överlappande konsensus. Vi tar avstamp i de områden där vi upptäcker att vi överlappar varandra. Jag skrev för något år sedan en debattartikel i Sydsvenskan om att vi har ett samtalsklimat om religion som inte gagnar tillväxt. Så formulerade jag mig väldigt medvetet. Här definierar vi oss mycket med ordet tillväxt. Vi är ju hetare än vad Stockholm är.
När jag använde det språket fick jag en bättre tillgång till dem som har ansvar för utvecklingen i området. Där blev det något som hände. Men det var några inom kyrkan som bekymrades över ordet tillväxt och tyckte att det kan vi ju inte använda – det är torr kapitalism. Också miljörörelsen bekymrades, så jag valde att skriva ytterligare en artikel där jag vägrade att ge kapitalismen ensamrätten till ordet “tillväxt”. Det jag pratar om är något som alla goda företagsledare idag förstår, nämligen att det aldrig kan vara frågan om bara ekonomisk tillväxt. Det måste vara ekonomiskt, ekologiskt och socialt hållbar tillväxt också. Och jag menar så klart att vi även kan prata om en andligt hållbar tillväxt. Det är ett försök att odla en flerspråkighet.
Det är en avvägning både mellan att vara trovärdig gentemot sin egen tro, men också att erövra en trovärdighet i den andras ögon. Det handlar till en viss del om att lära sig att tala varandras språk. Men det är ju som skriften säger, att bli för juden en jude, och för greken en grek.
AC: Det är intressant för det innebär att du skulle kunna föra en dialog även med finanskapitalet, där den stora snedvridningen sker. Sedan kraschen 2008 förblir ju missförhållandena kvar. De rika blir rika och de fattiga fattigare. Hur skulle man kunna starta en dialog med de krafter som skapat detta?
AJ: Just dialog är många gånger inte så svårt att komma fram till. Jag har ofta mötts av attityden att det är bra att vi finns, och att vi är bra på att sätta ord på detta. Det finns ett sug efter att tala om problemen, inte minst i relation till klimatfrågan. Det är ju inte bara kyrkans folk som inser att det finns etiska, andliga komponenter i den ekonomiska krisen. Det har med livsmöjligheter, och egentligen med livsmening att göra.
Det sägs ibland att den postmoderna tiden kom och förstörde de stora berättelserna, att vi inte har några stora berättelser längre. Vi har bara den totala relativismen. Men just när vi vältrar oss i det så kommer klimatfrågan och blir den kanske största berättelsen som någonsin har funnits, för den berör hela jordklotet, helt utan urskiljning, och den kräver nya förhållningssätt. Det berör våra livsstilar, det berör rättvisefrågan. Ordet ”skapelse” tycks ha kommit tillbaka. Jag märker när jag pratar med folk utanför kyrkan att jag inte behöver dra mig för att använda ordet “Skapelsen”.
