Ballonger och disco, avlönat jubel och sittdans. Ska en regering verkligen bete sig så? Det frågade sig många efter Alliansens makabra “kick-off” under gårdagen. Själv kan jag inte förmå mig att uppröras.

Om man är fast på en sjunkande båt och den sista livbåten har gått, då är det klart att orkestern spelar.

Vi förknippar traditionellt glädjeyra med triumf och vinst, mer sällan med oundviklig förlust. Men om det finns något som publikvärmaren Peter Rylander bevisade under gårdagens hårda klapp-och-klang-verkstad så är det att extas är ett tillstånd som bara kan uppnås genom forcering, planering och disciplin. Alla ska klappa. Journalisterna också.

Koordinerad extas är inte politik, men den är en högst mänsklig respons på en hopplös situation, ofta skildrad i dystopiska undergångsvisioner där de sista människorna distraherar sig från tanken på slutet genom fest och dekadens. Inga övriga likheter med Alliansen underförstådda.