Vi välkomnar Antje Jackelén in i ämbetet som ärkebiskop genom ett teologiskt samtal i fyra avsnitt som speglar komplexiteten i en kristen tro och i en heterogen, motsägelsefull och månggestaltande kristen kyrka. I samtalet deltar Mattias Irving (MI) och Arne Carlsson (AC) tillsammans med Antje Jackelén (AJ).

Dialog och interaktion mellan tro och vetenskap

AC: När du berör det kosmiska perspektivet tänker jag genast på den världsbild som vi har idag, och det rent vetenskapliga perspektivet. Hur mycket tror du att den påverkar vår världsbild och hur mycket får den påverka vår gudsbild?

AJ: En av teologerna strax efter Darwin, Audrey Moore, hade en konstruktiv reception av utvecklingsläran. I den diskussion som då fanns, om evolutionsläran hjälper eller stjälper skapelseteologin, skriver Audrey Moore att “utklädd till fiende så har Darwin gjort oss en väntjänst”. Utan evolutionsläran kunde Gud uppfattas mer som en lokal trollkarl, men med den kan Gud framstå som universums skapare, egentligen så mycket större.

Det är ganska lätt att läsa skapelseberättelserna jämsides med evolutionsläran. Det är inga problem. Men däremot tycker jag att teodicéproblemet[ Teodicéproblemet, hur Gud kan vara god och allsmäktig när det finns ondska i världen. ] blir vässat av utvecklingsläran. Frågan om mängden av lidandet blir ännu skarpare i ljuset av utvecklingsläran.

MI: Det återknyter lite till frågan om det onda och det goda. Och vad vi benämner som roten till det onda också, i ett samhälle där det råder politisk strid om ordens innebörd. Kanske börjar orden ändra karaktär?

AJ: Ja, orden ändrar egentligen karaktär hela tiden. Det tycker jag är inte minst teologens uppdrag, som ordets tjänare, att vara uppmärksam på. Det handlar ju om att tjäna orden, som också är de verktyg som Gud skapade. Vi har ett ansvar att handskas varsamt med orden och försöka förstå vad som händer när språket utvecklas. Det är inte så lätt när man själv är en del av utvecklingen, naturligtvis. Det är lättare att se i ett backspegelsperspektiv.

MI: Det kanske kan ställas i relation till den bokstavstrogna inriktningen idag, att man vill föra in språk och ord i fasta betydelser, fasta ramar inom vilka man kan tillåtas formulera sin teologi – eller för all del sekulär kritik. I båda fallen blir det levande förhållningssättet till språket problematiskt för dessa grupper.

AJ: Visst finns det, och har funnits genom historien, en dragkamp mellan den entydiga formen och bilden som kan och måste tolkas. Det är inte så annorlunda som spänningen mellan ”ora et labora”, bön och arbete. Ibland har vi fokus på bönen, ibland på världen. Ibland har dessa spelats ut mot varandra, men inte minst för oss är det viktigt att hålla ihop dessa: Det är ”ora ET labora”. Mystik OCH etik. Det är Guds kärlek som ”tvingar” oss till kärlekens gärningar i världen av fri vilja

Ibland hamnar vi i falska motsatser. Vi tycker att det ena är bättre än det andra. Jag tror att det är gudi behagligt att vi människor ibland ger olika svar. Jag tror på “den goda spänningen”.

Jag har arbetat länge med spänningen mellan vetenskap och teologi. En av de stora tänkarna inom området naturvetenskap – teologi, Ian Barbour, har ställt upp fyra kategorier för denna relation: Konflikt, oberoende, dialog och integration.

Den uppställningen läser man lätt så att man tror att integration ändå måste vara idealet. Men det är inte så, utan idealet för mig är dialogen, interaktionen mellan två stora och komplexa kroppar av kunskap. Vi har i vår tid en berättigat stor tilltro till kunskapen (naturvetenskapen). Men det finns också en trons kunskap, och med det menar jag både expertkunskapen, teologin, men också trons erfarenhet.

Gemensamt för dessa kunskaper är att de har ett ansvar för världen. Genom detta uppstår både dialog och diapraxis i vad vi kan kalla för en god spänning.

En integration däremot leder lätt till totalitära system, och det tror jag sällan leder till något positivt. Det har vi sett, inte minst historiskt. Det finns något vi kan lära av det. Vi måste inte alltid vara överens om allting, och det finns en poäng med det.

MI: Jag tycker mig höra en tanke om ett spel mellan storheter som inte behöver vara fast fördefinierade, men som just genom denna spänning finner nya insikter om sig själva. Vi skulle kanske kunna kalla det ett processtänkande?

AJ: Ja, vi är ju närmast predisponerade att tänka i dessa banor som Lutheraner: Å ena sidan, å andra sidan. ”Simul iustus et peccator”: Både rättfärdig och syndig. Genom dopet har vi del i det nya, men ändå är den gamla människan ständigt närvarande. Eller lag och evangelium. I det återfinns ju också Luthers frihetsdoktrin som är så viktig: Människan är fri herre över alltt och ingen underdånig, men också allas tjänare. Att kunna ta in båda sidor och se att båda är sanna, det är att kunna tänka komplementärt. Det kanske man inte kan förrän man nått en viss ålder? Det förutsätter i alla fall en viss mental mognad.

MI: Men med den inställningen, hur blir vi tydliga i en fråga som berör väldigt många? Till exempel fattigdomen vi ser omkring oss idag, och som diakonerna har slagit larm om. Där förväntas vi kanske inte tänka så holistiskt, utan mer ta ställning?

AJ: Det är en fråga om människovärde. Det är väldigt enkelt att argumentera för att vi tror på att alla människor är skapade till Guds avbild, och att när en människa blir trampad på så är det något som vi bör reagera på.

Sen är ju verkligheten å andra sidan ofta mer komplex. Där ser vi ju exempelvis att den ena orätten spelas ut mot den andra. Folk kan fråga varför vi gör det ena, men inte det andra. Fastän det profetiska engagemanget självt kan vara solklart, så kan verkligheten ibland göra så att engagemanget inte framstår som lika solklart.

Det är ofta svårt att prioritera rätt. Vare sig vi är kristna eller andra troende, eller icke troende, så får vi ständigt leva med risken att vi kanske faktiskt handlar fel.

Arne Carlsson
Mattias Irving