Uppdrag gransknings program ”Bögbotarna” ikväll avslöjar präster som gör kvacksalveri av själavårdssamtalet. Biskoparna måste reagera, skriver Helle Klein.
I våras berättade Svenska dagbladet om ett bögpar i Kinna som utsatts för trakasserier och hat efter att de gift sig i kyrkan. Kyrkoherden som vägrade viga dem bedrev dessutom undervisning om att homosexualitet är emot Guds ordning och något som kan botas.
Nu har Uppdrag Granskning avslöjat flera präster i Svenska kyrkan som i själavårdens slutna rum ber om att konfidenten som uppger sig vara homosexuell ska få möjlighet att ”korrigera sin lust”. I själavårdssamtalet tar några av dem också upp frågan om konfidenten utsatts för sexuella övergrepp i sin barndom för sådant kan ju leda till ”annan sexuell orientering” påstår de.
Det är förfärligt och pinsamt att höra dessa prästers möte med konfidenten Kalle som söker svar på om det är möjligt att vara troende och homosexuell. I stället för att säga det självklara, ”Du behöver inte botas för homosexualitet är ingen synd, du är älskad av Gud som du är” bedriver dessa präster själavård som är att likna med rena kvacksalveriet.
Konfidenten Kalle är i detta fall Uppdrags Gransknings egen reporter och samtalen spelas in. SVT:s grävprogram är känt för att ha kontroversiella metoder. Bara det att använda sig av dold kamera kan diskuteras. Men det är uppenbart att vissa saker inte går att avslöja på annat sätt.
I det här fallet finns en extra dimension av det kontroversiella – allt som sker i själavårdens slutna rum är belagt med total tystnadsplikt. En präst kan exempelvis aldrig vittna i en rättegång om något som sagts i ett själavårdssamtal. Däremot har inte konfidenten tystnadsplikt.
De präster som avslöjats som homofober i programmet har redan varit ute och vevat om att SVT kränker själavården som institution. Det är ett smart försök att flytta fokus från den egentliga frågan.
”Borde inte debattens centrala fråga gälla prästers omdöme när de använder själavårdens och biktens skyddade rum för att försöka ”bota” homosexuella, undrade prästen Mikael Mogren i ett debattinlägg i Kyrkans tidning i april när debatten om SVT:s granskning drog igång.
Mogren pekade i sin artikel också på att för präster gäller tystnadsplikten men inte för konfidenten. Det är alltså inte ett brott för den som tagit emot själavård att yppa vad som sagts, inte ens om han är en reporter från Uppdrag granskning.
Till saken hör att prästerna inte offentligt skulle tala om homosexualitet som något som är emot Skapelsens ordning och något som man kan be om bot för. Jag vet själv hur prästen och stiftsadjunkten i Uppsala, Bertil Murray, resonerade i en radiodebatt vi hade angående fallet Kinna tidigare i våras. Äktenskapet var visserligen till för man och kvinna men ”alla har rätt till kärlek” och vi måste ta avstånd från allt hat och övergrepp, som han så fint uttryckte det.
I Uppdrag Gransknings program får vi se samma präst be förbön för konfidenten Kalle, som är osäker på om hans tro är förenlig med hans homosexualitet. Bönen går ut på att Gud ska hjälpa Kalle att istället älska kvinnor.
Det är förfärligt att se och kan inte benämnas på något annat sätt än ett andligt övergrepp och helt i strid med vad Svenska kyrkan teologiskt står för.
Gemensamt för de präster som Uppdrag Granskning granskat är att de allihop hör till det konservativa kyrkopartiet Frimodig kyrka. Avslöjandet är inte särskilt förvånande för oss som följer kyrkodebatten men det visar vikten av att gå och rösta i kyrkovalen om man vill minska de reaktionäras makt. Det gamla kvinnoprästmotståndet har övergått till motstånd mot homosexuellas rätt i dag. Motståndarna är tack och lov inte så många men för den som utsätts spelar mängden ingen roll och lokalt kan förtrycket bli massivt.
Svenska kyrkan hör till de mest progressiva samfunden på jorden och har tagit beslut om att viga homosexuella. Idén att homosexualitet skulle vara en sjukdom som kan botas strider mot kyrkans lära. Uppdrag Gransknings avslöjande visar att det är hög tid att från biskopars håll tydliggöra att man inte kan vara präst och fortsätta förtrycket mot homosexuella om det så kläs i bönens eller vigselvägrans ord.
Det blir intressant att se/höra, om präster
försöker övertyga och ”tvinga på” sina ”kon-
fidenter” bön om ändrad sex.läggning.
Enligt min erfarenhet är ”högkyrkliga och
frimodiga präster” synnerligen ödmjuka och
ömsinta själavårdare (och det är väl de flesta
prästerna). Ingen idé att Helle attackerar
dem i Sv.Kyrkan som har samma åsikt som den
norska kyrkan och den stora majoriteten av
hela världens kristna. SVERIGE ÄR UNDANTAGET!
”… helt i strid med vad Svenska kyrkan teologiskt står för” skriver Helle Klein. Men vad är det Svenska kyrkan står för teologiskt? Är det inte Luthers lära som är själva grunden?
Luther menar att synden är lika med begäret och att nåden är enda vägen till frälsning. Om synden är lika med begäret, som lutheraner menar, innebär det att det mesta är synd – även homosexualitet.
Andra kristna (katoliker, ortodoxa) menar att synden är lika med handlingen. Ett begär, till exempel att man dras sexuellt till personer av samma kön, är inte synd eftersom begäret inte är en handling.
Skillnaden är enorm.
Luthers lära om att synden är lika med begäret är en svår sak för Svenska kyrkan att handskas med. En sak vore att skippa den delen av teologin, men det vore också att lämna Luther och det vill kyrkan inte.
Helle Klein, i stället för att skriva ”helt i strid med vad Svenska kyrkan teologiskt står för” hade du kunnat skriva: ”helt i strid med vad de flesta inom Svenska kyrkan tycker”. Att skriva så vore också att skriva sanningen.
Ja, frågan är om en homosexuell läggning kan ändras. Visst är det ironiskt att strax innan UG kör sitt inkvisitionsprogram, uppmärksammar SVT den nyutgivna ”Liten handbok i konsten att bli lesbisk”, som påstår att sexualiteten inte är statisk och om kvinnors ”sexuella potential” att bli lesbiska. Detta leder inte till några rubriker, inte ens några skarpa frågor. Hur kan det vara OK att omvända en heterosexuell kvinna att bli flata, men nästintill en dödssynd att be för att en homosexuell man blir heterosexuell? I fallet med självårdssamtalet var det ju en person som uppsökte prästen då han brottades med problem kring sin sexuella läggning. Detta är säkerligen inget unikt fall. Finns ju inget vetenskapligt belägg för att man inte kan ändra sexuell läggning. Då och då läser man i media hur personer bytt ”profil”, från hetero till homo och vice versa. Nej, jag tror det är få bland ”vanligt folk” som upprörs. Mer isåfall fall över kyrkans hantering av sin egen personal. Och som låter sekulära kyrkopolitikers åsikter väga tyngre än Bibelns och Jesu ord
Nåja, Ola, även katolska kyrkan måste väl inse att budordet ”Du ska inte ha begärelse till din nästas hus” handlar om själva begäret? Jfr även Jesusorden om att den (man?) som ser på en kvinna ”till att begära henne” redan har begått äktenskapsbrott.
Nå, det är hursomhelst viktigt att som själavårdare skilja på synd och icke synd – man ska givetvis inte meddela syndernas förlåtelse för något som inte i sej själv är någon synd, t.ex. orkeslöshet eller nedstämdhet.
Men Helle Klein rör själv ihop begreppen när hon skriver att prästerna borde ha sagt: ”Du behöver inte botas för homosexualitet är ingen synd, du är älskad av Gud som du är”. För det är klart att man kan behöva helande och befrielse även i fråga om sånt som inte är synd, t.ex. orkeslöshet eller nedstämdhet.
Och då kommer vi in på sjukdomsbegreppet ifråga om homosexualitet. Jag kan förstå Socialstyrelsens beslut 1979, men det var knappast sakrosankt eller självklart – och i ett fritt samhälle måste man utan homofoba övertoner kunna konstatera att entydig homosexualitet åtminstone innebär en reproduktiv funktionsnedsättning – man kan ju inte tända på den fertila kombinationen. Infertila heterosexuella som också söker befruktningshjälp skäms inte för att det föreligger en funktionsnedsättning eller rent av funktionshinder, och har man inte en fördomsfull och kränkande syn på personer med funktionsnedsättningar borde man inte gå i taket för beteckningen här heller (även om man inte skulle hålla med).
Jag menar själv att om jag som heterosexuell upptäckt att jag endast genom att bilda familj med en av samma kön kunde ha en chans att få biologiska barn med min partner, och om jag upptäckt att inte bara naturen (och Platon!) utan även Skriften anbefallt den kombinationen, så vore det för mej alls inte konstigt att uppleva min dragning som säg, mindre adekvat i familjebildningshänseende, och söka förbön hos säg, Lodalen och Tudor.
Men sen vore det naturligtvis kvacksalveri om Lodalen och Tudor – ifall de nu med förbön skulle vilja understödja min längtan efter ett homosexuellt förhållande – skulle utlova någon genomgripande effekt av förbönen. Och det vore heterofobi om de visade missaktning mot min person före eller efter en ”misslyckad” förbönsbehandling.
Själv tycker jag som du att verkligt homofoba och föraktfulla präster ska ur tjänst. (Prästerna i Uppdrag granskning var öppet heteronormativa – DET behövdes ingen hemlig kamera för att ta reda på – och nog i några fall värda klander för uttrycks- och tillvägagångssätt, men knappast heller fobiska i någon rimlig betydelse av ordet). Bort måste även de helqueera teologer som inte kan stå upp för kyrkans syn att man-kvinna-förbundet är Guds plan A som åtminstone för dem som har förmågan, d.v.s. kan tända på folk av motsatt kön, är bindande vid önskemål om äktenskap (se Jesus i Matteus 19, där han samtidigt uttrycker sin förståelse för att alla inte är kapabla till äktenskap i traditionell mening). Jfr http://www.dn.se/insidan/homo-eller-hetero-oviktigt%5C http://www.dn.se/insidan/allt-fler-tjejer-har-sex-med-tjejer/
Helt olämpliga som präster är också de som på fullt allvar tror att t.ex. mina långhåriga pojkar eller min pojkaktiga dotter eventuellt kan vara flickor (resp. en pojke) som är födda i fel kropp. (Ja, dottern anses kunna vara pojke t.o.m. om hon föder barn!). Att den kritiken drabbar avgående ärkebiskopen kan jag inte göra något åt – och nu går han ju i alla fall.
[…] Andra som skriver om Uppdrag Gransknings program: På bloggen ”Artikulera Mera” skriver Christoffer Skogholt: ”Uppdrag: manipulation (aka: ”uppdrag granskning”) På bloggen pastorcastor.se skriver David Castor: ”Uppdrag granskning om förbön” På Dagens Seglora skriver Helena Myrstener: ”Bögbotar förstör för kyrkans trovärdighet” och Helle Klein: ”Markera mot homofobi förklädd till bön” […]
Helle, Du säger:
”Det är förfärligt att se och kan inte benämnas på något annat sätt än ett andligt övergrepp och helt i strid med vad Svenska kyrkan teologiskt står för.”
Det får du gärna utveckla!
Var kan jag läsa just detta som du hänvisar till?
Frågan om huruvida sexuell läggning går att förändra behandlades inte bara i SVT:s Uppdrag Granskning, utan även i SVT:s Gomorron Sverige, några dagar tidigare. I Uppdrag Granskning besvarades frågan med ett rungande ”Nej”. I Gomorron Sverige med ett rungande ”Ja”.
I Uppdrag Granskning gick man till våldsamt angrepp mot präster som tror att sexuell läggning går att förändra. Med dold kamera avslöjar man att det finns präster som är villiga att hjälpa Calle, en ung man som önskar förändring av sin läggning.
Upplägget är att Calle ska söka upp präster och säga att han vill ha hjälp med att bli fri från sin homosexualitet. I alla andra sammanhang ses det som självklart att varje människa ska ha rätt att definiera sig själv, och att själv få bestämma vem man vill vara. Denna rättighet visar sig dock inte gälla Calle. Prästernas försök att hjälpa Calle till den identitet han själv önskar, beskriver Helle Klein som pinsamt, förfärligt och som ett andligt övergrepp. Vanligtvis betyder ”övergrepp” att man tvingar sig på någon, att man våldför sig på någon eller utsätter någon för psykisk misshandel.
Helle Klein anser att Calle utsätts för övergrepp genom att ta emot den hjälp han själv bett om. Man kan inte annat än tycka synd om Calle. Först är han obekväm med sin sexuella läggning. När han söker hjälp för detta beskrivs hans önskan om förändring lika galen som om han ville byta hudfärg. Han förefaller vara en man som närmar sig 30, men är inte mogen att själv ta ansvar för sitt liv. Reportern, och även Klein, säger att prästerna, istället för att gå honom till mötes, borde ha informerat honom att det idag, i Sverige, är helt okey att vara homosexuell, för det har Calle inte fattat. Han verkar ha sovit de senast 25 åren. Han förstår därför inte sitt eget bästa. Och vad som är bäst för Calle bestäms inte av Calle, utan av UG, domkapitlet och Helle Klein. Han förstår inte ens att han blir utsatt för övergrepp. I stället bokar han ett återbesök och vädjar: ”Jag försöker hitta en präst som kanske kan vägleda mig med att bli av med det homosexuella”. Nu är han tack och lov fingerad men hade det varit på riktigt är jag övertygad om att han skulle ha mått riktigt dåligt efter denna offentliga omyndighetsförklaring. Det finns säkert många som har blivit utsatta för övergrepp av kyrkans företrädare, t.ex. Roy, som intervjuas i programmet, men jag förstår inte på vilket sätt Calle blir det.
Lars Gårdfäldt, och även Helle Klein, argumenterar emot prästerna genom att säga att homosexualitet inte går att bota, eftersom det inte är en sjukdom. Därför är det kvacksalveri att försöka. Jag har lyssnat igenom programmet flera gånger och ingenstans säger någon av prästerna att homosexualitet är en sjukdom och ingenstans använder de ordet ”bota”. Speakerrösten använder däremot ordet ”bota” vid 44 (!) tillfällen.
Reportern visar öppet sin frustration över detta, eftersom det tycks äventyra hela upplägget. Han säger: ”Peter Artman (en av prästerna) använder inte heller ordet bota – men han säger han kan be för att korrigera lusten.” Trots att man inte lyckas få någon av prästerna i fällan, väljer man ändå att behålla titeln ”Bögbotarna”. Det mer korrekta ”Bögkorrigerarna” låter ju inte alls lika snärtigt.
Nu till det andra SVT-programmet. Gomorron Sverige hade bjudit in författarna till boken, ”Liten handbok i konsten att bli lesbisk”. Författarna Matilda Tudor och Mian Lodalen hävdar, precis som prästerna, att det är full möjligt att byta sexuell läggning. De hänvisar till allehanda forskning, från 50-talet fram till nu. Redan Kinsey hävdade att sexuell läggning inte är något statiskt. Det finns visserligen några genuint hetero- och homosexuella på ytterkanterna, men de flesta finns i det stora mellanskiktet, där sexualiteten kan förändras. Vad som är slående är att en av prästerna uttryckte exakt samma uppfattning: ”Dels tror jag att det kan vara olika, hur djupt det sitter. Det är säkert mer otänkbart för somliga och ligger närmare till för andra”. När Tudor/Lodalen säger så är det vetenskap. När prästen säger så är det kvacksalveri.
På bokförlagets hemsida står det: ”Tänk om sexualiteten inte är statisk? Boken ger vägledning och du utmanas att våga ta steget över till andra sidan.”
Att ge vägledning att ta steget över till andra sidan var också exakt vad prästerna ville hjälpa Calle med. En av prästerna säger: ”Och om du då säger att du inte vill följa det du känner, så vill jag verkligen stötta dig i det.” Orden kunde ha varit Tudor/Lodalens.
Det är inte lätt att få ordning på logiken här. När en präst säger att han tror att sexuell identitet kan förändras kallas han bögbotare, kvacksalvare, homofob, anklagas för övergrepp, anmäls till domkapitlet, tas ur tjänst och förklaras av ärkebiskopen oduglig för sitt ämbete. När några hbtq-förespråkare säger samma sak hyllas de av samma TV-bolag och beskrivs som fria, nyskapande, kaxiga och roliga. De står dessutom på vetenskaplig grund. Inga kritiska frågor ställdes av programledarna Alexander och Lotta. Ingen gjorde jämförelsen med hudfärgsbyte. Ingen anklagar dem för att försöka bota någon.
Min fråga är nu; Kommer du att reagera mot boken Helle Klein? På samma sätt som du reagerar mot prästerna? Du skriver ju att alla försök att hjälpa någon att byta läggning är kvacksalveri och direkt skadligt. Tycker du då inte att denna bok är både förfärlig och pinsam? Ska man inte säga till Tudor/Lodalens läsare att de duger som de är?
Efter att ha tagit mig igenom alla invektiv i din krönika kan jag inte låta bli att tänka: om det – mot alla odds förvisso – hade varit du som blivit föremål för ett TV-reportage med dold kamera och som du uppfattar som missvisande och vilseledande, hur hade du då reagerat om dina kollegor gått ut på bloggar och i media i syfte att understryka sin avsky och sitt avståndstagande på det sätt du gör här? Känns det inte lite som att sparka på den som redan ligger? Var finns den kristna kärleken, respekten och medmänskligheten? Du svarar säkert att principfrågan är så mycket viktigare än enskilda prästers välbefinnande. Det är ju som bekant alltid lättare att älska principer och ideal än sina verkliga medmänniskor – särskilt dem som har en annan uppfattning än man själv…
Du som van samhällsdebattör OCH präst OCH förebedjare OCH journalist:
Hur skulle du kommentera det faktum att UG fåtte en så påfallande stor kritik efter programmet. Bara på Dagen är det över 20 separata artiklar. Hur skulle du vilja kommentera att även Sturmark och Elisabeth Höglund, samt Anders Piltz valt att kritisera UG? Hur skulle du slutligen kommentera det faktum att så många haft samma kritik:
a) Programmet har inte lyckats bevisa att förbön skett utanför programmet,
b) Det är bara UG som talat om att bota,
c) Präster måste kunna få leda förbön på uppdrag av en klient,
d) Präster måste få tro att Gud kan förändra personer,
e) UG har inte med denna sak att göra.
Om det nu är så självklart och oproblematiskt att programmet bevisat att präster (4 av 3000) kan tänka sig förbön, varför är då kritiken så massiv?
Det är fortfarande ingen av er som så passionerat försvarade UG och menade att de avslöjat något som vågat kommentera att det på svt.se finns ca 30 klagomål på programmet, att Dagen och Världen idag skrivit mängder av kritiska artiklar, men att detta även skett i Kyrkans tidning men också i Aftonbladet, SvD och en i alla fall i GT. Inte heller har ni kommenterat det faktum att programmet har anmälts samt att en mängd kända kulturpersonligheter, bl.a kända journalister och samhällsdebattörer kritiserat programmet.
Ni kanske inte vågar kommentera eftersom ni vet men inte vågar erkänna att UG faktiskt inte bevisade något, utan bara smutskastade, och inte ens det gjorde de bra eftersom de fyra prästerna har fått ett oershört stort stöd, samt UG aldrig blivit så starkt kritiserat eller ymnigt anmält.
Så vad var det egentligen ni såg som var så bra med UG?
Görel,
låter som att du försöker förneka det som kom fram i programmet, att prästerna faktiskt bad för att bota homosexualitet och även ställde djupt oansvariga frågor till främmande människor. De skrev tydligt in sig i pray-the-gay-away-sammanhanget. Sen må du själv ingå i den skara som givit dessa präster ett ”oerhört stort stöd”. Därför kanske din upplevelse är att de inte har blivit så hårt åtgångna. Men Svenska kyrkan har oerhört starkt markerat mot homofobi till följd av programmet. Du vill tydligen skriva ner dessa markeringar och inte tillmäta dem någon större betydelse. Visst. Men det är inte ett särskilt starkt argument.
Vi har uppenbarligen inte sett samma Uppdrag Granskning.
Berätta då för mig hur många förböner av just det slaget det sker i Svenska kyrkan varje dag, eller varje år om det är lättare.
Berätta också om varför så oerhört många går just till dessa mängder av präster som utför ”sexualitetskorrigerande förbön”.
Det som du nämligen väljer att förneka är att programmet gav inte några som helst belägg än för sina egna direkt hermetiska situationer.
Enligt dem jag känner i EKHO (bl a)så är det ytterst få som skulle gå till en präst som de inte redan innan visste hade okej åsikter i HBTQ-frågor, som dessutom visat sig innan. Så allt från början till slut i Uppdrag Gransknings program är orealistiskt och hermetiskt tillslutet i sin egen bubbla av usel journalistik. Så dåliga belägg skulle inte ens funka på högstadiet.
Så du menar att det är oetiskt att avslöja homofobi eftersom ingen homosexuell ändå går till homofoba präster.
1) Det är inget argument för att inte avslöja när präster säger saker som strider mot vad deras samfund tror på.
2) Det lägger bördan på hbtq-personer att sondera terrängen innan de söker präst för samtal. Varför ska det behöva vara så?
3) Ditt påstående motsägs i reportaget av Roy i Kinna som utsattes för en homofob präst fastän han själv är gay. Ännu ett exempel på hur farligt det är med anekdotisk bevisning.
Mitt påstående är inte motsagt av flera personer inom EKHO. Förbönen mot Roy var vidrig men kan inte tas som intäkt för att förbön är ett systematiskt fel. Svenska kyrkan har bekänt sig bära två åsikter när det gäller HBTQ frågor och beslutet 2005 är inte tvingande utan en kollektiv bekännelse: ”Vi jobbar inte så här.”
Så exakt hur många gånger sker denna förbön? Berätta gärna det! Du får gärna ta Uppdrag Granskning som sanningsvittnen, så lyssnar jag på mina vänner inom HBTQ-rörelsen.
Görel,
”Flera personer inom EKHO” talar fortfarande inte för alla hbtq-personer.
Förbön mot homosexualitet är ett systematiskt fel, detta har Svenska kyrkan mycket tydligt markerat de senaste veckorna. Du kanske är av en annan åsikt, men då får du acceptera att Svenska kyrkan har en annan syn.
Ingen har sagt att detta är ett stort problem inom Svenska kyrkan. Ingen. Det gör det fortfarande inte rätt att trivialisera frågan.
Du väljer också att på anekdotiska uttalanden och ogiltiga belägg arbeta för att hellre förstora upp de splittringar som finns i kyrkan än att se det gemensamma, för oavsett det finns en spridning av åsikter om sexualitet och äktenskap som svenska kyrkan flera gånger valt att erkänna och bekräfta, så stödjer de absolut allra flesta att homosexualitet är något som inte kan bes bort. Det tillsammans med att det numera finns en stark medvetenhet om hur svenska kyrkan och Equmenia fungerar och vilka man kan gå till (jag vet inte om du ens anar hur många HBTQ-personer med nära anhöriga som finns i Svenska kyrkan och Equmenia. Det finns en kunskap och erfarenhet som bara i en liten stad på landet går långt längre än lilla Uppdrag Granskning, just för att EKHO och RFSL har en så pass bra koll på svenska präster och pastorer. Att du väljer att hellre tro på Uppdrag Granskning än folk från RFSL och EKHO när det gäller omfattningen av homofoba övergrepp blir ju bara tramsigt.
Dessutom har inte svenska kyrkan markerat annat än att man valt att inte stödja de präster som föll i den syntetiska fällan, vilket man enligt kyrkans personalvårdsbeslut skulle ha gjort, så beslut står mot beslut.
Du får nog vara beredd att Uppdrag Granskning fälls och om du då fortfarande väljer att tro på dem så talar det sitt tydliga språk om hur du väljer att se och varför.
Jag är inte ute efter att trivialisera frågan, tvärtom. För att kunna reda ut frågan om de olika kristna synsätt som finns om sexualitet i Svenska Kyrkan, samt de olika traditioner runt sexualitet som också erkänts få existera sida vid sida inom bl a svenska kyrkan men också andra samfund, så kan vi inte bygga verkligheten på Uppdrag Gransknings lögner.
Att lyssna på Roy är utmärkt,men vägen därifrån ska inte gå via Uppdrag Granskning utan via normala samtal om teologi. Givetvis kommer då personer som tror att man kan ”bota homosexualitet” avslöja.sig. Därifrån kan man också gå vidare.
En fråga: Ser du ner på en kristen homosexuell som tagit ett beslut att inte vilja leva som homosexuell?
Har inte den personen rätt att själv få skapa sitt liv?