I fyra artiklar samtalar Dagens Seglora med den snart tillträdande ärkebiskopen Antje Jackelén, om ordens betydelse, kyrkans utmaningar och möjligheter, dialog och interaktion mellan tro och vetenskap, och nätverk för förändring. 

När Antje Jackelén valdes till ärkebiskop möttes hon av intensiv kritik från främst konservativt håll. Oftast var frågorna perifera i förhållande till det kyrkliga vardagsarbetet. De sekelgamla skiljelinjerna mellan bokstavstrogna och olika tolkningstraditioner blåstes till liv. Inte minst var det företrädare för rörelser utanför Svenska Kyrkan som var aktiva. I media provocerade tidningen Dagen genom att varna för en kyrkosplittring.

Företrädare för den under 50-talet aktuella konflikten mellan religiös tro och förnuftig kunskap återuppväckte en för länge sedan passerad argumentation och förenade sig med de bokstavstrognas kritik. Författaren Lena Andersson kallade en mer reflekterande tro för ett viktlöst och konturlöst tankegods och beskyllde Antje Jackelén för att företräda en ”dunbolsterteologi”.

Men Svenska Kyrkan valde Antje Jackelén till ärkebiskop redan i första valomgången med mer än 50 % av rösterna. Därefter återstod endast krutröken av den intensiva kritiken med en kvardröjande doft av bedagad trätlystnad.

Det kunde vara frestande att låta hela debatten falla i glömska och bara skaka av sig ansvaret för en kvardröjande misstro. Men ”Spottar man på en sten tillräckligt många gånger blir den blöt.” Fortfarande kan man höra och läsa okommenterade omdömen i massmedia om ”den otydliga” kyrkan. Det är möjligen en relevant kritik i relation till bibeltrogen kampanjteologi men knappast ett objektivt omdöme. Underlaget för denna misstro är inte otydlighet utan nyansering och ett uttryck för teologins komplexitet.

Vi välkomnar Antje Jackelén in i ämbetet som ärkebiskop genom ett teologiskt samtal i fyra avsnitt som speglar komplexiteten i en kristen tro och i en heterogen, motsägelsefull och månggestaltande kristen kyrka. I samtalet deltar Mattias Irving (MI) och Arne Carlsson (AC) tillsammans med Antje Jackelén (AJ).

Ordens betydelse

MI: I den mediala debatten som följde på ärkebiskopsvalet fanns en tendens att vissa frågor har upprepats väldigt ofta, om islam, otydlighet, jungfrufödsel och så vidare. Den bilden verkar inte helt rättvis?

AJ: Det har varit positivt att det faktiskt har förts samtal och debatter, att vi har kunnat prata teologi. Det hör ju till ovanligheten i den offentliga debatten. Sen hade man kunnat önska sig andra teman.

MI: Centrala begrepp i tron, begrepp som frälsning, synd, det onda, godheten, kan de bli relevanta idag, kan de tala in i vår samtid?

AJ: De är väldigt relevanta. Däremot är det så att en del av begreppen inte alltid har fungerat så bra och har missförståtts. Som i gudstjänstordningen, med syndabekännelsen och så vidare, ord som inte är till för att trycka ner oss utan för att ge oss möjligheter, som visar att frälsningen finns här för oss. Det handlar om upprättelse, det handlar om glädje.

Om jag nu ska vara lite konkret så kommer jag ihåg en konfirmationsgudstjänst, när jag var ung präst, det var högmässoordning och det började med beredelseorden, skriftetal som det hette på den tiden, och avlösningen.

Jag var väldigt noga med att säga, “att vi är här och får möjlighet till syndabekännelse har inget att göra med att trycka ned oss, utan i stället med att lyfta upp oss, för vi är så älskade av Gud. Gud vill inte att vi ska gå omkring med en tung ryggsäck, det handlar om upprättelse, det handlar om glädje.” När gudstjänsten var slut hittade kyrkvaktmästaren likväl en lapp där det stod ”Varför ska prästerna alltid trycka ned oss med att tala om synd”.

Jag tror att vi har satt begreppen lite i karantän, för den sakens skull. Vi har sökt andra vägar för att tala om det som menas med synden – inte ta bort innehållet, utan hitta andra sätt att uttrycka samma sak.

Men jag tror att nu är det dags att plocka fram dem ur karantänen igen. Likadant med begreppet “mission”. När den postkoloniala kritiken tog fart kom ordet mission i vanrykte. Man kunde inte använda ordet utan att behöva förklara vad det betydde.

Men nu när vart och vartannat företag pratar om “mission statement” har ordet kommit tillbaka med en ny kraft, och används lite mer och på andra sätt än bara i kyrkliga sammanhang. Det händer så med orden ibland. De får befinna sig lite i karantän, sen kan man plocka fram dem igen. Orden måste hanteras med varsamhet.

Frälsning är ett annat ord som det är emot det allmänna samhällsklimatet att använda. Men jag tycker inte att man ska rygga tillbaka för de här orden. Och ondskan… Jag vet att den lördagen då Olof Palme blev mördad, det var ju lördagen innan ondskans söndag i kyrkoåret och jag hade skrivit predikan ganska tidigt i veckan. Jag hade skrivit att jag har svårt att förstå det här med ondskan, för vi lever i ett ganska gott samhälle ändå, och få av oss har erfarenhet av den riktiga ondskan. Vi har det trots allt rätt bra. Så kom mordet på Olof Palme och jag fick skriva om min predikan, det blev en ögonöppnare för mig. Det visade det viktiga med att tala om ondskan. Den finns där, hela tiden.

Men detta var alltså i en tid då vi hade vant oss vid att välfärden fungerade alldeles utmärkt, att vi genom någon form av vad som har kallats “social ingenjörskonst” i brist på bättre benämning, tänkte oss att bygga bort ondskan och reducera den till ett randfenomen. Vi gör ständigt nya upplevelser och nu har vi varit med om det onda igen, inte minst genom Utöya.

AC: Ibland använder vi de här centrala begreppen så att innebörden förminskas i dem och de exkluderar många människor. Frälsning kan användas som ett ord för vilka som är frälsta och exkludera andra. Att man minskar innebörden i orden till att gälla ett väldigt smalt fält förstör ordens innebörd.

AJ: Jag tror att det inom teologin är viktigt att hålla kunskapen och erfarenheten levande. Sedan kan vi använda olika språkspel, eller olika bildsfärer. Inte minst nu när vi talar en del om försoningsläran.

Det som har varit dominerande hos oss har ju varit det forensiska, domstolsperspektivet, satisfaktion. Men här finns också segermotiven. Det finns också försoningsläror som använder sig mycket av språket om helande. Det ena utesluter naturligtvis inte det andra. Men det är viktigt att vara medveten om att vi faktiskt har tillgång till dessa olika bildsfärer, som har talat mer eller mindre i olika tider.

MI: Viktigt kanske att dessa perspektiv kan förenas inom den här spretiga rörelsen som är Svenska kyrkan. Där det måste finnas utrymme för många olika sätt att tro på.

AJ: Ja, och vi får ibland för oss att fram till upplysningstiden fanns det en enhetlig kyrka, och alla läste bibeln på precis samma sätt, nämligen bokstavstroget. Sen kom upplysningen och därefter liberalteologin och det var någon sorts förfall för “det äkta” bibelläsandet. Och det är ju faktiskt inte korrekt.

Dels har det ju funnits ett kämpande, ett sökande efter de rätta formuleringarna, från första början. Koncilierna är ju bara toppen på ett isberg. Jag är fascinerad av kyrkohistorikern Jaroslav Pelikan, som har skrivit boken “Jesus genom seklerna”.

Han visar att det finns och funnits många olika bilder av Kristus, det är bland annat herden, det är profeten, läraren och det är vad vi kan kalla den kosmiska Kristus.

Då säger han att teologerna gjorde en koppling från “i begynnelsen var ordet…”, Johannesprologen, till skapelseberättelsen, Gud skapade genom ordet, till “logos”, det mångtydiga grekiska ordet. Det menade han universaliserade Kristus, det öppnade för att se Jesus som den kosmiske Kristus.

Man kan ju spekulera – om inte den kristna teologin hade utvecklats så, hade den då kunnat bli den världsreligion den är? Det betyder inte att språket om Jesus som den gode herden är fel. Det finns också där. Och i försoningsläran är det inte fel att använda domstolsmetaforen, men varför inte också lägga sig närmare en rehab-klinik, och se vad som händer när vi till exempel använder helandets lins att se genom. Sådana perspektivväxlingar har man egentligen gjort under hela kyrkohistorien.

Arne Carlsson
Mattias Irving