Biskopsbrevet om klimatet är välkommet och jag hoppas på ett välvilligt mottagande i församlingar och bland beslutsfattare. Men jag blir bekymrad över kommentarsfältet i KT efter biskoparnas debattinlägg.

”Ett biskopsbrev om klimatet i rättan tid”

Biskopsbrevet om klimatet är välkommet och jag hoppas på ett välvilligt mottagande i församlingar och bland beslutsfattare. Men jag blir bekymrad över kommentarsfältet i KT efter biskoparnas debattinlägg. Kanske är det inte särskilt allvarligt egentligen, 37 kommentarer, och alla är inte negativa, men många.

Det som ändå bekymrar mig är tonen i kommentarerna. Numera verkar det tillhöra de inomkyrkliga debatterna att ifrågasätta andras tro. Särskilt verkar det vara okej att ifrågasätta biskoparnas tro. När hände det? Har det alltid varit så i heta kyrkliga diskussioner? För mig känns debattklimatet ganska nytt. Kan en människa verkligen ställa en annans tro i fråga? Vad är det man tror sig veta då som gör att man vet att man står närmre sanningen än den andre? När man på detta sätt bygger murar i debatten ifrågasätter man ju också, i detta fall, biskoparnas kallelse. Det är bekymmersamt att vi hamnat i detta skyttegravskrig.

Jag har många gånger ifrågasatt de argument som en del kristna använder för att kyrkan inte ska engagera sig i klimatfrågan. Jag har försökt angripa dessa argument med annan teologi, med ekoteologi. Men jag har aldrig ifrågasatt deras grundläggande kristna tro. Jag tycker att det finns brister på helhetssyn, att det är konstig teologi att tro att Gud inte intresserar sig för hela sin Skapelse utan bara för människan. Den kritiken står jag för och tar gärna debatten med de som tycker annorlunda. Men hur kan en diskussion överhuvudtaget vara möjlig när vi använder oss av trosargumentet?

Jag är glad över biskopsbrevet och jag är glad över att det kommer i valrörelsen eftersom frågan där är minst sagt osynlig. Hur kommer Svenska kyrkans församlingar att synliggöra biskosbrevet på lokalplan i valrörelsen? Kommer det att ske eller kommer rädslan för att blanda sig i politiken att ta överhand? Hur kommer kyrkokansliet i Uppsala att stödja stift och församlingar i arbetet för att lyfta biskopsbrevets viktiga innehåll? På vilket sätt kan biskopsbrevet öka engagemanget och se till att resurser skapas så att det viktiga hållbarhetsarbetet kan få en skjuts i Svenska kyrkan?

Jag ställer dessa frågor av flera anledningar. Jag hade förmånen att under tio år vara miljöhandläggare i Växjö stift och under de åren kunde jag arbeta som mest en halvtid med dessa frågor, ofta bara en fjärdedels tid. Tiden var knapp för att hinna inspirera och stödja alla stiftets församlingar. Samtidigt upplevde jag ett mycket svagt stöd från nationell nivå i arbetet. I stiften ser det olika ut med prioriteringarna men de flesta har inte någon heltidsanställd person för hållbarhetsarbetet. Hur kommer det sig? Även efter det stora mötet i Uppsala 2008 har få förstärkningar skett, både på stiftsnivå och nationell nivå. Det är konstigt. Hur gör vi för att ord ska bli handling? Den klassiska frågan förstås men en början kunde ju vara att tillsätta rimliga resurser i arbetet, både personella och ekonomiska.

Konstigt är det också att klimatutmaningen, hållbarhetsfrågorna eller miljöfrågorna inte intar ett huvudfokus vid Världens fest i Karlstad som snart ska gå av stapeln. Naturligtvis är det svårt att ställa ämnesområden emot varandra, genus och mångfald är mycket viktiga frågor för Svenska kyrkan. Men om vi nu står i en akut klimatkris, om IPCC:s senaste rapport ska tas på allvar, borde inte då dessa frågor ges större utrymme på den största fest Svenska kyrkan anordnar? Jag räknar till cirka tio programpunkter som kan föras till hållbarhetsarbetet, inga andakter eller gudstjänster. Någonstans har en felprioritering gjorts anser jag. Det nya biskopsbrevet tas upp vid ett tillfälle enligt programtidningen. Hur är detta möjligt?

När Svenska kyrkan publicerade rapporten ”Klimatutmaningen – från kris till möjligheter i november 2013 blev jag mycket besviken och kritiserade den hårt för att helt sakna teologisk reflektion. I det nya biskopsbrevet repareras detta ganska bra. Särskilt viktigt är att man poängterar att vi behöver röra oss från en antropocentrisk livssyn mot en skapelseorienterad livssyn. Inom ekoteologin är denna förflyttning avgörande. Vi behöver fokusera mindre på den enskilda människans relation till Gud och mer på hela skapelsens relation till sin Skapare och i denna Skapelse ingår människan som en del av den livsväv Gud vävt. Ekoteologi är alltid relationell, det handlar om minst fyra avgörande relationer som behöver upprätthållas. Det är relationen till Gud, till Skapelsen, till mig själv och till mina medmänniskor. Alla dessa relationer behöver balanseras då vi gör teologi.

När jag tänker ekoteologiskt blir det allt viktigare att också tänka ekonomi, det handlar om två systemkriser som behöver lösas tillsammans, som Stefan Edman brukar säga. I biskopsbrevet sägs också detta tydligt. ”Konsumtion som livets mening har aldrig gått ihop med kristet liv.” (sid. 63). Brevet talar vidare om den ekonomiska tillväxten som det enda system vi känner som fungerar och att vi behöver tala om tillväxtens innehåll snarare än om att byta ekonomiskt system. Här hade jag önskat en större tydlighet. Kan vi verkligen tänka oss ekonomisk tillväxt utan resursanvändning som går utanför jordens kapacitet? Jag tycker det är svår att tänka sig. Även om vi förändrar vår konsumtion från prylar och resor till kultur, restaurangbesök och SPA-behandlingar kommer ju de resurser detta kräver rimligen att överutnyttjas.

Vi flyttar problemet som jag ser det. Visserligen till en bättre form av konsumtion men vi sitter dock fast i konsumtionsmönstret. Jag önskar att vi kunde gå ett steg vidare och verkligen utifrån kristen ekoteologi hävda att det liv som krävs av oss för att den globala uppvärmningen ska stanna under två grader är ett bättre liv, ett liv i bättre samklang med jorden och Guds skapelseidé. För det handlar om en radikal beteendeförändring. När vi försöker göra denna förändring av tvång, för att världen ska leva, kommer vi också att finna vägen till ett rimligare liv, ett liv av nära relationer, tid och möjlighet att odla både trädgård och kultur. Det låter klichéartat men jag är så naiv att jag verkligen tror på det.

Biskopsbrevet är viktigt och bra. Nu handlar det om att göra de goda orden till handling. I brevet erkänner biskoparna att det finns mer att göra inom Svenska kyrkan vad gäller förvaltning av jord och skog. Det är rimligt med detta erkännande även om det också borde erkännas att vår värdepappersförvaltning också borde förbättras. Men många frågor kvarstår: varför är inte alla pastorat miljödiplomerade efter alla dessa år som systemet funnits? När kommer den tydliga resurssatsningen på omställningsfrågorna? Vilka beslut tänker kyrkostyrelsen och kyrkomötet ta nu när brevet kommit? Finns det en strategi för att implementera biskopsbrevet i hela landet? Hur tänker biskoparna agera i stiften? Kommer det att anställas miljöhandläggare på löpande band nu? Jag hoppas verkligen det!

Tack kära biskopar för ert viktiga brev! Nu räknar jag med er i det fortsatta arbetet!

Magnus P. Wåhlin

4 kommentarer på “”Ett biskopsbrev om klimatet i rättan tid”

  1. Sven Andersson skriver:

    Tonen i debatten kanske är för hård, men förklaringen är att våra biskopar alltför lite talar om ”Söken först Guds rike” och sedan kommer konsekvenserna också för miljön. Biskoparna borde inte vara främst någon sorts politiker och miljövårdare.

  2. Anders Nilsson skriver:

    Miljörörelsen har genom kristenheten haft sina egna företrädare sedan flera decennier. Man kan erinra sig det arbete som utförs av nätverket Evangeliskt kristna för miljön EEN, där protestanter, evangeliskt kristna samverkar med katolskt kristna och judar. Arbetet utmynnade redan 1994 i en första deklaration! Man tog då också avstånd från mera panteistiska rörelser som på den tiden hade samlingsnamnet New Age.

    Var fanns biskoparna i Svenska kyrkan på den tiden?

    Och kopplingar till konsumismens elände är en återkommande klassiker i varje predikan inför julen sedan många decennier även i svenska kyrkor.

    Att så här sent försöka vinna poäng genom ett biskopsbrev är ett självmål. Vari finns det nya? Och trovärdiga?

    I rättan tid?

  3. När jag möter biskopar talar de ofta om Guds rike, det är min erfarenhet. Anders Nilsson: Som du vet kom ”Jorden är Herrens” 1989, ett miljömanifest från svenska kyrkans biskopar, det fanns ett miljövärn på den tiden och de gav ut ”Gröna postillan” 1996 tror jag så helt tomt på arbete från våra biskopar har det inte varit. Rio 1992 blev startskottet för mycket miljötänk också i Svenska kyrkan. ”Nådegåvan” är också ett material som använts mycket i Svenska kyrkan, också ett material från Miljövärnet.