Vi är rikare idag än för 20 år sedan, men rikedomen koncentreras i toppen. Den kommer inte alla till del, och det skapar spänningar som vi som kyrka inte bör välkomna, skriver Helena Myrstener.
Prinsessan Estelle har invigt en sagostig vid sjön Tåkern. Bilden i media är på en liten flicka som springer runt och bland annat vill klappa en klättergroda. Någon vill att hon ska pussa densamma för att uppfylla sagan men det vill hon inte. Som pricken över i har hon för dagen klätts på ett sätt som signalerar rikedomens klass och välmående. De som intervjuas vid invigningen kan samtidigt inte nog intyga vilken vanlig kronprinsessfamilj detta är.
Men det är de ju inte. Detta är personer med rikedom och kapital. Människor som har enorma materiella privilegier i en tid när ekonomer talar om Sverige som det land där den relativa fattigdomen ökat mest de senaste decennierna. Med relativ fattigdom menar OECD den andel av befolkningen som har en disponibel inkomst som är lägre än 50 % av landets medianinkomst. Människor som enligt EU befinner sig i risk för materiell fattigdom. Personer måste vända på varenda krona och ändå vill pengarna inte räcka till.
Än så länge är självklart inte andra människors kamp för sin vardag något som bekymrar Estelle. Men om Estelle befinner sig utom all risk för barnfattigdom så gör inte andra barn i Sverige det. De riskerar dessutom att få ha kvar sina föräldrar kortare tid. Livslängden för lågutbildade kvinnor har knappt ökat alls under 20 år. Likaså kan livslängden slå på flera år mellan olika stadsdelar i storstäderna.
Sverige är rikare idag än för 20 år sedan. Men rikedomarna har koncentrerats i samhällets toppenskikt. Därför handlar inte denna text om kungafamiljens existensberättigande eller inte. De får stå som symboler för de som inte behöver oroa sig för morgondagen. Avståndet idag bara växer mellan toppens och ”bottens” människor i Sverige. Toppens folk som kan köpa sig mer än det de behöver. Även de som har en normalinkomst måste ha i bakhuvudet att allt kan förändras snabbt. Blir de sjuka eller arbetslösa finns inte längre de sociala trygghetssystemen där i lika hög grad som de gjorde på 80-talet. Hela livsstilen kan brista.
De som tjänar minst står kvar och stampar. Deras inkomster har inte ökat under 20 år. Fortsätter detta kommer vi se ett förändrat Sverige om några år. Ett Sverige med avsevärda utmaningar även för Svenska kyrkan. Människor kommer att söka upp kyrkan med vädjan om ökad hjälp både för plånbok och själ. Ekonomiska bekymmer och arbetslöshet kan slita mycket på människans mentala hälsa.
Ärkebiskopen lobbar just nu för miljöfrågan hos riksdagspartierna. En önskan är att han också skulle viska något i deras öron om en höjning av trygghetssystemen. Ett samhälle som spricker i sociala spänningar är inte något Svenska kyrkan borde önskar sig. Ingen borde göra det utan uttrycka sina farhågor emot det.
Tankarna går till den tid i Sverige då människor gick omkring och tiggde i byarna. De som gav en allmosa var oftast de som själva hade det knapert. De välmående tyckte inte om tiggeriet. Många pensionärer i Sverige idag har redan fallit under EU:s fattigdomsstreck. Det är förnedrande. Både för dem och för oss alla.
Sverige måste bygga på att du har rätt till en trygghet och en framtid även som barn, arbetslös, sjuk, ung eller pensionär.
