När allting reduceras till yta blir det djupast mänskliga och politiska till problem som måste skylas över, skriver Stina Oscarson.

När jag läser pressmeddelandet om att jag ska sluta som chef för radioteatern slår mig en närmast filosofisk fråga: hur liten del av sanningen kan man yppa och fortsätta kalla det sanning? Men det är klart, inser även jag att man måste värna om sitt varumärke. Och man har säkert även tänkt på mitt.

Och för ett varumärke är ytan viktigast. Inte att sanningen kommer fram. Nu menar jag inte att det finns EN sanning. För det gör det sällan. Det finns ofta en rad berättelser som måste läsas ihop för att vi ska förstå vad som händer människor emellan. Men för ett varumärke är inte mängden av berättelser viktigt utan den berättelse som orsakar en själv minst skada. Alltså kan inte ett varumärke vara opartiskt. För ett varumärke är alltid partiskt med sig själv.

Och jag som lämnade radion i tron att det var jag som hade problem med opartiskheten tänker nu att det kanske är tvärtom. Att jag som vägar förvandlas till ett varumärke lämnar för att behålla min opartiskhet. För att behålla min frihet som konstnär.

Och att söka behålla den är inte så lätt idag. För i linje med den omvandling som sker i hela samhället från etiska, moraliska värden till ekonomiska håller allt och alla på att förvandlas till varumärken. Även sånt vi tidigare betraktat som frizoner; politik, demokrati, städer, skolor, sjukhus, ja också vi själva.

Och när politiken blir ett varumärke är det lättare att lämna sina värderingar än att förlora ett val. Och då måste man lyssna till varje opinionsundersökning och lägga sina förslag därefter. Och man glömmer att opinionsinstituten också är varumärken som för att själva överleva måste skapa det här behovet.

När demokratin blir ett varumärke får marknaden avgöra om ett beslut är rätt eller fel. Då blir en folkomröstning farlig, men det går bra att chatta med statsministern på bestämda tider.

Och när en nation blir ett varumärke upphör iden om människors lika värde och i samma stund blir tiggande romer ett problem.

När städer blir till varumärken kan man bygga jättearenor i innerstaden och samtidigt lägga ner kulturskolans verksamhet i förorten. För de som bor där kommer inte att protestera. I vart fall inte på ett sätt som räknas som giltigt.

När sjukhusen blir till varumärken måste de rika kunna gå före i kön. För det kommer höras mer om de klagar.

När skolor blir till varumärken är det viktigare att eleverna går ut med höga betyg än att de verkligen kan något. Och när en elev ska börja bygga sitt personliga varumärke för att bli anställningsbar blir arbete som volontär främst något som ser bra ut på CV:n. Ändå förvånas alla över att kunskapsnivån i landet sjunker. Men ett land där allt blivit varumärken kan inte akta bildning. För ett bildat folk skulle hota systemet.

När konstnärer blir varumärken blir ett förväntat mottagande viktigare än det man egentligen vill tala om. Och då försvagas demokratins immunförsvar.

När tidningar blir till varumärken måste man ge kunden vad kunden vill ha. ”Just nu är det inne med samhällskritik, kulturdebatt och lite miljötänk. I morgon prinsessdop och klasskamp.” Och man måste alltid hålla i minnet att kunden tröttnar fort och hela tiden vill ha nytt. Därför blir media som förvandlats till varumärke aldrig farlig.

Alltså: I ett land där allt blivit varumärken finns det inte längre något som på allvar hotar makten.

Stina Oscarson