Framgångarna för fascistiska partier i Europa är inte ett resultat av dessa partiers skickliga politiska handlag. Orsakerna ligger djupare än i dessa partiers valkampanjer och strategier. Många människor har fått det sämre utan att förstå varför.

Jag tror att det ökade inflytandet för fascistiska partier snarare är ett resultat av en långsam och systematisk samhällsomvandling som förändrat det europeiska samhället i grunden. Det handlar om kapitalets krav på avreglering och politikens minskade inflytande över de ekonomiska styrmedlen. Det handlar om finanskapitalismens dominans över industrialisering och bristen på investeringar i samhällets produktionssektor. Det handlar om att vi gradvis under tjugo års tid har gått över till en helt annan styrningsfilosofi för den offentliga sektorn: En management-inspirerad modell som utgår från helt andra värden och helt andra premisser än den moderna demokratiska statens fundament.

Inom samhällsvetenskapen talar man om New Public Management (NPM), en idé som påverkat både allianspartierna och socialdemokraterna och som delvis åsidosatt demokratins inflytande över samhällsutvecklingen. Karaktäristiskt för denna modell är att hela den offentliga sektorn ska drivas som en samling företag. Det som ska driva kvalitetskraven är inte professionalism, yrkes- och ämbetsmannaetik, utan konkurrens mellan olika utförare. Verksamheter ska vara självbärande, det vill säga lönsamma och vinstdrivande. Nyckelorden är privatisering, bolagisering och mätbarhet. Besparingskrav och lönsamhetstänkande har därigenom flyttats från det privata näringslivet över till det offentliga. Ekonomiska värden får då korrumpera alla andra värden och all verksamhet i skola, vård och omsorg ska mätas och utvärderas i ekonomiska termer. Människors engagemang för varandra förvandlas till kvantitativa ”paket” med numeriska värden. Det mänskliga mötet, blickar som möts, någon som lyssnar när jag sitter ensam med sorg, kan inte räknas om i ekonomiska termer och värderas därför inte heller i den värld som rutats in i ett tidsschema.

Inte heller universitetens fria forskningsvärld och professionella erfarenheter beaktas. Varje enskild kurs, varje moment måste i förväg kodas in i system, där utvärderingen begränsas till mätbara beteenden hos studenterna istället för bildning. Kraven och kvalitén får åsidosättas för kvantitativa mål och institutionerna får betalt per utexaminerad student. Vem vill då kugga en olämplig lärarkandidat och vem vill då hävda klassiska bildningsvärden som äventyrar en snabb och smidig genomströmning av studenter?

När myndigheter och politiska partier plötsligt ska fungera som företag blir transparensen lidande. Valrörelsen blir en samling slagordsliknande propagandanummer istället för demokratisk genomlysning av verksamheten. Lojalitet mot varumärket ersätter ämbetsmannaetik. Ett exempel på detta är det infekterade efterspelet kring Nuonaffären där Maud Olofsson som ansvarig försöker göra en dygd av att inte svara på väljarnas frågor. Den största affären i statens historia kantas av lögner mellan ansvariga regeringsföreträdare. Detta är förödande för demokratin och ett åsidosättande av det demokratiska ansvaret.

Politikerna trodde på ekonomernas locktoner. De genomförde förändringar i lagtexten som tillät bankernas skuldkonton att växa okontrollerat och avreglerade marknader som de trodde skulle fungera med en naturlags förutsägbarhet. Det var inte bara Annie Lööf som lät sig förföras av Margrets Thatcher och hennes inspirationskälla, filosofen och ekonomen Friedrich Hayek, han som ville krossa själva idén om ett samhälle och utplåna solidariteten.

Ingen debatt förs om den mest genomgripande samhällsomvandlingen sedan demokratins framväxt. Därför är det inte en slump när människor söker sig till partier som kan peka ut flyktingar som orsaken till att samhället inte längre ger dem den trygghet som demokratin utlovat. Krisen i ekonomin har blivit till en kris i demokratin. Genom att dölja orsakerna lämnas ett utrymme för fascistiska demagoger att peka ut flyktingar som orsak till krisen.

Managementfilosofi och avregleringsromantik har underminerat medborgarskapet och förvandlat väljare till kunder och brukare. Ytterst är det ett svek mot demokratin när den offentliga sektorn, demokratins livsnerv, tillåts malas ner i en marknadsfilosofi som inte tar hänsyn till yttrandefrihet, meddelarfrihet och de grundlagar som garanterar demokratin. Båda blocken har en läxa att göra i valrörelsen om inte deras legitimitet och medborgarnas tilltro till demokratin ska urholkas.