Vi grupperar och kategoriserar varandra, ängsligheten tar struptag. Vår tid behöver ett levande förhållningssätt, som söker människorna bortom figurerna och projektionsytorna, skriver Olle Sahlström.

Sök människan bortom kategorier och grupper

Olle Sahlström

Vi grupperar och kategoriserar varandra, ängsligheten tar struptag. Vår tid behöver ett levande förhållningssätt, som söker människorna bortom figurerna och projektionsytorna, skriver Olle Sahlström.

Jag läser med stort intresse Katrine Kielos artikelserie ”Sagan om Europa” i Dagens Nyheter. Det är stora penseldrag, historiska linjer dras ut och kan överblickas. Och krigsutbrottet för ett hundra år sedan känns helt plötsligt väldigt påträngande och nära.

Vi lever i en tid av globalisering och motglobalisering, skriver hon. ”En tid inte alltför olik den för hundra år sedan”.

Mellan 1848 och 1914 grodde en närmast gränslös tro till den europeiska civilisationen, men jämsides den tron växte också en alltmer aggressiv nationalism. Lite som nu kan jag tänka när talet om ”fri rörlighet” är på väg att överröstas av nationalistisk retorik.

Vad händer med oss människor när den stora rädslan och ängsligheten tar sitt struptag? Vi skjuter rygg och pekar finger. Börjar gruppera och kategorisera, särskilt andra människor. Och på något sätt tycks den stora ängsligheten gå i armkrok med vårt behov av att förenkla. Inte längre öppenhet, det självprövande sökandet, nyfikenheten på den andra. Inte pluralism, lust att experimentera och pröva nya tankar, självrannsakande övningar som kan skärpa blicken och se enskilda människor. Nej, istället kryper vi nu alltmer ihop, i den stora ängsligheten och rädslan, klumpar ihop än den ena, än den andra i grupper, kollektiv, förenklande kategorier.

Tysken. Ryssen. Invandraren. Rasisten. Den homosexuelle. Muslimen. Juden. Arbetaren. Den vite mannen. Näthataren. Vänstern. Och högern förstås. Katoliken. Tiggaren. Sverigedemokraten.

Klippdockor, stereotyper, men knappast människor. Schabloner som skymmer min blick för att kunna möta andra. Och det skrämmer mig, påminner om hur horisonterna krympte för ett hundra år sedan. Sorteringen av människor i kollektiv; folket. Nationen. Klassen. Rasen. Och tidens båda kyrkor, den vita och den röda, talade i så måtto samma språk.

Vandrarprästens tilltal var radikalt annorlunda. När han lämnade Ånge i Medelpad 1910 för att vandra som fri predikant sade han: ”Jag söker människor”.

Och hans predikningar var mer som inledningar till samtal. Till äkta möten.

”Lyd din inre auktoritet”, sade han och nu, snart två efter min vandring i hans fotspår (Vi möts i lärkans sång, Atlas förlag) vrids min blick alltmer mot allt det som hans ord och livsgärning har att säga mig, oss, vår tids kyrkor, både den röda och den vita.

Vore han, säg ombudsman i ett LO-förbund skulle det tidigt börja skava och om han inte prompt hade fått sparken skulle han självmant ha lämnat sin tjänst. Och om han vore präst i Svenska kyrkan skulle han säga sin mening och inte ett ögonblick dra sig för att ifrågasätta en troslära han inte inifrån och ut kunde dela. Hans etik skulle inte styras av lämplighet utan av vad hans inre röst bjöd.

”Jag söker människor” sade han.

Människor, inte klippdockor. Inte projektionsytor för egna rädslor och oförmågor att gå in i egna mörka rum. Ibland har jag känt att han blev väl stel och spände sin själs strängar alltför hårt, krävde mer av sig själv än han förmådde bära. För att till slut brista och gå sönder.

Men nu, när klimatet hårdnar och föreställda kollektiv ställs mot varandra, hör jag hans röst tydligt;

lyssna inåt, gå inåt, neråt, skikt för skikt. I den neråt- och inåtgående rörelsen finner du din enda sanna auktoritet.

Kommentarsfältet är stängt.