Det går ett spöke genom Europa som kan observeras när olika händelser samtidigt bryts i tidens spektra. När ljuset delas upp i olika våglängder blir nyanser tydliga som kan observeras som olika färger. Spöken som inte är helt och fullt närvarande men som fäster uppmärksamheten på det som ännu inte är, på en framtid som inte kan förutses men som ständigt hemsöks av det förbisedda eller bortträngda.

När tårarna rann utför kinderna på Conchita Wurst manifesterades en europeisk dröm. Hon konstaterade, sedan hon mottagit vinnarpokalen i Eurovision Song Contest 2014, att segern var en seger för större tolerans och acceptans medmänskor emellan i ett enat Europa. Regnbågsglansen stördes dock av buropen mot det ryska deltagandet i tävlingen som påminde om att en gemenskap alltid utestänger några och aldrig kan komma undan sina spöken. Det förbisedda eller utestängda gör sig påmint i bruna färger och hotar gemenskapen.

Buropen mot Ryssland kan tolkas som en protest mot Rysslands maktspel i Ukraina och Putins skärpta anti-gaylagar. Samtidigt avslöjar de den europeiska sammanhållningens begränsningar och lögnen om ett Europa utan spöken. Ukraina ligger mitt i Europa och där avslöjas just nu både den europeiska och den ryska fascismen. Det är svårt att säga vilket som är mest skrämmande; fascismen som gjorts rumsren, bara för att den i Kiev deltar i kampen mot den ryska hegemonin över Ukraina, eller den framväxande fascismen i det allt mer isolerade ryska samhället. Fascismens bruna färger synliggör sprickorna i ett enat Europa.

En påtaglig förvirring råder i analyserna av Ukrainakrisen. Den västliga opinionen som vant sig att tolka relationerna till Ryssland som realpolitisk, rationalistisk och postsovjetisk imperialism, blev överraskade av den beslutsamhet och militära aktivitet som Ryssland visade i Ukraina. Västs svar, med ökad NATO-närvaro och hotet om sanktioner, visar en farlig brist på långsiktiga perspektiv. Hotet mot Europa kommer inte från de ryska vapnen för Rysslands militära makt är inte i närheten av Natos: USA/EU satsar över 6290 miljarder kronor per år i militärutgifter och Ryssland har ”bara” satsat 620 miljarder kronor. Det verkliga hotet mot EU kommer istället ur oviljan att erkänna fascismens växande inflytande.

Efter sovjetunionens fall uppstod ett ideologiskt tomrum i Ryssland. Detta tomrum håller på att fyllas med en föreställning om att Ryssland har en historisk roll att skydda den slavisk ortodoxa gemenskapen. Vi påmindes om detta i slutet av veckan då Putin höll ett tal i Sevastopol på Krimhalvön. På Segerdagen, en av Rysslands största helgdagar, då minnet av tyskarnas kapitulation den 9 maj 1945 firades hävdade han att Krims återförening med Ryssland ”bekräftar historisk sanning”.

Det finns trådar i detta perspektiv tillbaka till tiden när Kievriket, Rysslands, Ukrainas och Vitrysslands gemensamma ursprung kristnades år 988, som anknyter till den ryska politiska retoriken i dag. De ryska nationalisterna använder det teologiska treenighetsbegreppet i sin propaganda för en förening av de tre slaviska republikerna Ryssland, Vitryssland och Ukraina. Jeltsin har i sin memoarbok en bild som föreställer hur han skakar hand med patriarken i treenighetsklostret – ett tecken på enhet dem emellan och ett hopp om nationens enhet.

Den ryska treenighetstanken används i både religiös och politisk tolkning för enande av det som varit splittrat. Detta kommer också till uttryck i de böcker som Putin gav åt de ryska guvernörerna att läsa under vinterledigheten. Det var ett antal böcker av ryska nationalistiska filosofer. Berdjajev var en av dem och han använde treenigheten för holistiska spekulationer och för att ena den splittring som karaktäriserat den ryska historien.

Skyddet av den slavisk ortodoxa gemenskapen råkar vara kopplat till Rysslands gränser. Hos en annan av filosoferna, Nikolaj Jakovlevitj Danilevskij, finns en aggressiv aspekt på världen som en kamp mellan civilisationer. Denna aspekt förstärks av nyfascisten Alexandr Dugin, som utnämnts till professor vid Moskvauniversitetet och i samband med ortodoxins återkomst blev kristen. Alexandr Dugin har en bakgrund som grundare av ett nationalbolsjevikiskt parti och ser som sin uppgift att återskapa en nationell idé för Ryssland.

Ryssland har tagit sina första steg mot fascism och det ligger i Putins intresse att stödja populister och nynazister i EU. Samtidigt närmar sig Europas högerextremister Vladimir Putin och ser honom som sin själsfrände i kamp för nationalismen mot liberalism och gayäktenskap. Marine Le Pen, den franske Nationella frontens ledare, Matteo Salvini, Italiens högerpopulistiska Lega nords ledare, har båda stöttat invasionen på Krim. De har sällat sig till rader av högerextrema och nyfascistiska partier som hyllar Putin. En rysk-höger-europeisk maktfaktor håller på att bildas där både det öppet judehatande Jobbik och Gyllene Gryning i Grekland såväl som Vlaams Belang i Belgien och Ataka i Bulgarien finns med. Det ”Ryska nationella centret”, som står Kreml nära, har inbjudit den samlade ultrahögern till en stor konferens i S:t Petersburg, med uppgift att arbeta fram en ny europeisk nationalistisk doktrin.

Det går ett spöke genom Europa som företräder det ständigt förbisedda eller bortträngda. Det är dags att ringa i kyrkklockorna och kalla till samling mot det som ännu inte är.