Vi lever i en värld och med ett ekonomiskt system som säger att resurserna är knappa, att det inte räcker åt alla. Vi behöver göra upp med det tänkandet.

Guds ekonomi är överflöd, inte brist

Magnus P Wåhlin 120x181Vi lever i en värld och med ett ekonomiskt system som säger att resurserna är knappa, att det inte räcker åt alla. Vi behöver göra upp med det tänkandet. Vi behöver gå från att tro att vi lever i en tid av egoism och beräkning till att se att påskmysteriet faktiskt nyligen inträffat och ger oss möjlighet att leva i Guds överflödande rikedom, nåd och barmhärtighet. Livet växer när det delas, det som delas minskar inte i värde, utan ökar, skriver Magnus Wåhlin.

Påsken är hoppets högtid, vi firar det pånyttfödda hoppet. Det kan vi tro på, hålla för sant, och kyrkorna talar om detta hopp om och om igen. Vi talar om Guds oerhörda makt, makten till och med över döden. Jesus har uppstått, Gud har fått sista ordet, döden vinner inte.

Samtidigt kan vi inte blunda för att världen inte mår bra. Vi lever med en klimatkris, en ekonomisk kris, med konflikter, fiendskap och fattigdom. Hoppet verkar inte ha fått något större genomslag. Hur ska vi då kunna tala om detta hopp så att det får kött och blod?

Jag tror inte att det går. Det låter ju inte helt bra att jag säger det, jag som är präst i Svenska kyrkan där vi talar mycket om just hoppet och det tillhör ju liksom vår kärnverksamhet att göra det. Men vi har talat och predikat, undervisat om hoppet under lång tid nu, det verkar inte alldeles tydligt vara ett framgångsrecept precis. Så hur gör vi istället?

Jag har de senaste veckorna läst två fantastiska böcker av Ann Morisy, präst i Church of England. Hon har skrivit ”Vänd utåt” och ”Hopp”. Hon talar om hoppets handling, att det inte räcker att tala om hoppet i en tid av stor hopplöshet, vi behöver snarare göra hoppet. Det handlar inte om att inkarnera hoppet, förkroppsliga det, det är få förunnat att kunna göra det. Jesus kunde, Nelson Mandela kunde, och några till. Nej, det handlar snarare om att genom små mikrohandlingar kunna peka på att Guds plan med sin värld är en verklighet.

Det hela är egentligen ganska enkelt. Men, ack så svårt. Det enkla är ju ofta väldigt svårt. När vi ska göra hoppet genom handling handlar det om att ställa om hela vårt sätt att tänka. Vi lever inte i en värld där vi måste kämpa oss till fördelar på andras bekostnad, vi lever faktiskt i Guds överflödande nåd. Det handlar om att utföra avsiktliga handlingar som uttrycker generositet och barmhärtighet, små handlingar som ger ringar på vattnet.

Men om detta ska kunna ske behövs en gemenskap, en gemenskap som präglas av ”kenosis” – ett grekiskt ord för självutgivande. Att ge av sig själv i tillitsfulla relationer är en förutsättning för att de generösa mikrohandlingarna ska kunna ske. Vi behöver alltså finna dessa sammanhang, vara med och skapa dem – lämpligen i församlingen.
När vi landar i görandet har vi en möjlighet dels att få andra att förstå vad vi tror på dels att faktiskt förändra den här världen som ofta ser ganska dyster ut. Vi har nog fokuserat för mycket på Jesu död på korset och hans uppståndelse och för lite på hur Jesus levde sitt liv på jorden. För det gjorde han ju i en utgivande gemenskap, i ett ständigt generöst handlande, det var utifrån detta handlande han kunde tala om Guds rike. Och visst var det väl just den ”combon” som gjorde hans budskap åtminstone delvis framgångsrikt?

Vi lever i en värld och med ett ekonomiskt system som säger att resurserna är knappa, att det inte räcker åt alla. Vi behöver göra upp med det tänkandet. Vi behöver gå från att tro att vi lever i en tid av egoism och beräkning till att se att påskmysteriet faktiskt inträffat och ger oss möjlighet att leva i Guds överflödande rikedom, nåd och barmhärtighet. Livet växer när det delas, det som delas minskar inte i värde, utan ökar.

I Ann Morisy´s ”Hopp” återger hon en berättelse om människor som gjort denna omställning. Hon berättar om en helig man som hade ett samtal med Gud och en dag sade: – Gud, jag skulle vilja veta hur det är i helvetet och i himlen. Gud ledde den helige mannen till två dörrar. Han öppnade den ena och den helige mannen tittade in. Mitt i rummet stod ett stort runt bord. Mitt på bordet stod en stor köttgryta som doftade underbart och den helige mannen kände hur det vattnades i munnen.

Människorna som satt runt bordet var ömkliga och sjukliga. De tycktes alla vara utsvultna. De höll alla skedar med väldigt långt skaft som var fastbundna vid deras armar och alla kunde nå köttgrytan och ta en sked full. Men eftersom handtagen var längre än deras armar kunde de inte styra skedarna tillbaka till sina munnar. Den helige mannen ryste när han såg deras bedrövelse och deras lidande. Gud sade: – Nu har du sett helvetet. De gick till nästa rum och öppnade dörren. Det såg exakt lika dant ut som det första. Det fanns ett stort runt bord med en köttgryta som fick den helige mannen att känna hur det vattnades i munnen. Människorna var utrustade med samma sorts skedar med långa handtag, men här var de välfödda och friska och de skrattade och pratade. Den helige mannen sade: – Jag förstår inte detta. – Det är enkelt, sade Gud, det kräver bara en färdighet. – Du förstår, de har lärt sig att mata varandra, men de giriga tänker bara på sig själva.

Det är en ganska löjlig och naiv berättelse men den säger oss att generositet är en absolut nödvändighet i en gemenskap som präglas av ”kenosis”, självutgivelse. Det är bara då vi kan göra hopp: om generositet och gemenskap finns på plats.

Påskens hopp behöver göras, frön måste sås för att kunna växa och bli vackra blommor eller goda frukter. I fröpåsen gör fröna ingen nytta, där förändrar de inte världen.

Men när vi sår dem, när vi gör de små handlingarna av generositet, vattnar, ger rätt ljus, näring och jord, då kan något fantastiskt ske.

Vi kan tala oss blåa om att fröna i påsen kommer att växa och ge skörd men om vi inte kan visa det i handling betyder det ingenting. De som lyssnar kan förstå vad vi säger med sitt intellekt, men hur ska vi kunna förmedla det till hjärtan och händer?

I Växjö där jag bor finns ett nystartat Diakonicentrum. Det är spännande att se hur kyrkan vill anta några av samhällsutmaningarna med en ny satsning på diakoni. Det som är mest spännande med detta nya centrum är att man inte placerat det i en lokal sidan om kyrkans lokaler. Istället har man valt att placera det i ett församlingshem.

Naturligtvis har diskussionen pågått om hur detta kan påverka församlingsverksamheten negativt. Kan vi verkligen ha missbrukare och barn i samma hus? Vi talar ibland om kärnverksamhet i kyrkan och här ser vi ett exempel på hur diakonin, den utåtriktade kärlekshandlingen, verkligen ses som just en kärnverksamhet. Diakonicentrum har en våning i församlingshemmet, annan verksamhet finns på andra våningen. Naturligtvis finns ett tänkande kring säkerhet men just detta att man valt att synliggöra diakonin på detta sätt inger hopp, tycker jag.

Hur kan våra församlingshem bli förändringsinstitutioner i samhället? Hur kan kyrkorna vara hopp-agenter i ett samhälle där klyftorna växer och de personliga banden till varandra glesnar? Här finns en stor utmaning men naturligtvis också världens chans för församlingarna att bli mer relevanta i sitt lokalsamhälle.
När vi börjar tala om Guds överflödande ekonomi tror jag att resurser kan frigöras till att göra verklig skillnad, det vore att göra hopp.

Magnus Wåhlin

Boktips:
Ann Morisy, 2008, Vänd utåt. En ny strategi för mission och diakoni. Artos & Norma förlag, Skellefteå.
Ann Morisy, 2010, Hopp. Helande handling i en värld av oro och ångest. Artos & Norma förlag, Skellefteå.

1 kommentar på “Guds ekonomi är överflöd, inte brist