Under den inflammerade krigshärden i Syrien pågår en maktkamp. Denna verklighet har för länge sedan lämnat den redan från början förenklade bilden av ett folkligt uppror mot en hänsynslös diktator. Det är lätt att få folkliga protester och uppror att flamma upp. Det är lika lätt att beväpna de rivaliserande grupperna i upproret för att sedan i skydd av dem låta främmande trupper intervenera i ett blodigt inbördeskrig
Många av de storkonflikter som plågat världen har haft just detta förlopp. Den interna konflikten som övergår i väpnad revolt som sedan växer med allt fler inblandade parter som intressenter och vapenleverantörer. Diktaturer, olösta gränskonflikter och antagonistiska religiösa motsättningar är grogrund för sådana krig. När det finns geopolitiska intressen som kan förse konflikten med vapen är det lätt att den flammar upp och utvecklas till en storbrand.
Det som från början var en dröm om en bättre värld blir till tragedi, sönderbombade strukturer och olösliga konflikter. De bakomliggande intressena underhåller de öppna sår från samtidens historia som vi ser på krigsskådeplatserna i Libyen, Egypten, Syrien, Afghanistan och Irak. Det är uppenbart att de rivaliserande stormakterna har ett stort ansvar för konflikternas utveckling och för vapenleveranser till konflikthärdarna. Syrienkriget skulle inte kunna fortgå om inte Ryssland och Iran underhåller president Bashar al-Assads krigsmaskin. Lika självklart skulle inte den ”Fria syriska armén”, ”Al Qaida” och andra beväpnade grupperingar i oppositionen kunna fortsätta sitt krig utan fungerande vapenleveranser från Saudiarabien och Qatar.
Protesterna i Ukraina var också en sådan folklig protest, med berättigade krav på förändringar, som nu håller på att övertas av beväpnade grupper. Geopolitiska intressen tar över den ursprungliga folkliga protesten. Ett revanschlystet Ryssland ser möjligheter att förändra kartbilden och återuppliva sin stormaktsdröm.
Men också de som okritiskt stödde upproret på Majdan har ett ansvar. De lät sig inte varnas av de fascistiska deltagarnas metoder med ockupation av offentliga byggnader och nationalistiska slagord. På torget fanns nu och då också EU-politiker som uppmuntrade upproret mot landets president och regering. Ett dubbelspel kan man tycka, när det samtidigt pågick förhandlingar med presidenten om ett utökat samarbete med EU. Resultatet av stormakternas engagemang är att Ukraina nu står på randen av ett väpnat inbördeskrig där ett krig genom ombud mellan Ryssland och NATO kan föra landet in i en konflikt lika olöslig som den syriska.
För dem som ser världen med strategiska militärglasögon finns inga andra vägar än att trappa upp det militära maktspelet. Resultatet blir då ömsesidiga militärmanövrer och pånyttfödd militär uppladdning från kalla krigets dagar. Västmakternas ”kremlkännare” varnar för att eftergifter kan tolkas som svaghet och ryska nationalister uppfattar samma eftergifter som tillfälliga strategier i ett inringningsförsök.
Men för Europas folk, och FN:s möjligheter att skapa fred, är en militarisering av konflikten redan på väg att orsaka bestående skador. De som rullar igång militärövningarnas dödsmaskiner bryr sig inte om koldioxidutsläpp och arternas överlevnad. De som försöker få verkligheten att överensstämma med sina gamla kartors gränslinjer hittar inte rätt i ett nytt Europa.
Syrien och Ukraina behöver inte utökade vapenleveranser. Däremot behövs modiga initiativ till fredsförhandlingar, pengar för att bygga fredliga strukturer, relationer som avväpnar kombattanterna och fredsförebyggande insatser. Sverige har varit mer inblandad som vapenleverantör i de senaste årens konflikter än som fredsförhandlare. Det är nu dags att satsa på Jan Eliasson och låta Carl Bildt stanna hemma.
