Som fyraåring träffade jag för första gången en annan flicka som hette Helena. Jag betraktade henne, gick fram till henne och klippte till. I min värld var hon ett hot – någon som gjorde anspråk på det som var mitt. Och jag riktade en rak höger. En mänsklig reaktion. Jag slog flickan.

Och fotbollsentusiasterna slog det andra lagets supportrar. De högerextrema slog de som demonstrerade mot rasism. Mänskligt våld; vår oförmåga att behärska oss. Brustenheten finns, i oss själva och runtomkring oss. Det gör också längtan efter det fredliga. Vi ordnar demonstrationer mot våld. Vi som är emot våld.

Men vem är egentligen för våld? Vilka är vi och vilka är de? Vad händer när manifestationen drar en linje mellan snällingar och dummingar, pekar ut bråkmakare och syndabockar? Motarbetar vi vårt eget syfte?

Snart är det påsk och vi ska fira berättelsen om den väg som går från död till liv, den fredliga vägen; kärleken som vinner över döden. Det är inte helt oproblematiskt att vi gör det med en berättelse som innehåller våld, blod och lidande. Jag slog flickan, fotbollsentusiasterna slog det andra lagets supportrar. De högerextrema slog de som demonstrerade mot rasism. Och folket hånade, slog och hängde upp Jesus på ett kors.

Det man sår får man skörda, säger KG Hammar om sin bok Fred är vägen till Fred. Det finns en risk att påskens berättelse; berättelsen om kärleken som är störst av allt, samtidigt blir ett glorifierande av lidande och följaktligen ett sanktionerande av våld. Hur berättar vi om Guds ärende till världen, försoningens väg, utan att dela upp världen i vi och de, och utan att använda berättelser som innehåller våld? Vilken teologi banar väg för en fredligare värld?

I kyrkans tradition har påsken en särställning. Men bland församlingsmedlemmar i Svenska kyrkan idag är julen en mycket mer firad högtid. Det går att nämna flera anledningar, historiska och sociologiska, till att det är så. Men kanske hänger det också ihop med dess berättelse – det totalt avväpnande i att Gud själv blir ett nyfött barn. En berättelse som har kraften att tyda försoningen i vår värld idag, utan att bejaka impulser att slå.

Gud blir ett barn och lägger sig i våra armar. Precis som de barn vi får nåden att vara föräldrar till – att älska och ge redskap att kunna möta det främmande, den Andre, även när den kan upplevas som ett hot.