De ändlösa festnätternas tomhet motsägs bara av människornas möten med varandra. Då är det inte längre tomhet, men kanske en början på ett Gudsrike där vi slutar vara flock och blir till som människor, skriver Erikka Chapman.

Frusna ärtor, flamingor och tom meningslös skönhet

Erikka Chapman

De ändlösa festnätternas tomhet motsägs bara av människornas möten med varandra. Då är det inte längre tomhet, men kanske en början på ett Gudsrike där vi slutar vara flock och blir till som människor, skriver Erikka Chapman. 

Jag hoppas att jag inte uppfann några alltför kreativa svordomar i kassakön, när påsen med frysta ärtor sprack samtidigt som jag insåg att jag hade lämnat plånboken hemma. Mina tankar om människans litenhet, alltings obegriplighet och kopplingen mellan avklädda kvinnobröst och livskrisande äldre män avbröts abrupt. Jag var på väg hem från matinébio, Den stora skönheten, och skulle bara handla lite kvällsmat och frukost. Nu blev jag stående i kön förvirrat plockandes bland alla varor i korgen för att komma fram till vilka jag hade råd med för de futtiga tjugolapparna som låg löst i fickan.

Det finns en underbar scen i Den stora skönheten där en mycket gammal nunna sitter på en balkong med en flock sovande flamingos, som är på flyttstråk men tillfälligt vilar. Nunnan har halvsovit medan andra har fotat sig bredvid henne och hon har tyckts helt ointresserad av uppståndelsen hon väcker både inom och utom kyrkan. Inför flamingoflocken är hon däremot klarvaken och säger leende: Jag kan varje fågels dopnamn.

I en film full av sexism och cynism är den gamla nunnan ett befriande inslag. Hon bär dock inte på svaret, lösningen, uppenbarelsen, mer än någon annan. Den stora skönheten hyllar inte helighet. Tvärtom, i sann anda av desillusionerad manlig kris, lyfter den i ett långsamt tempo med vackert bildspråk fram våra mänskliga brister på varje plan. Nåja, med undantag för kvinnobrösten, som presenteras i riklig mängd och tycks ganska felfria.

Trots att det går att skriva långa analyser av härskartekniker och manlig egofixering handlar filmens kärna om något annat. Den är snarare en hyllning till det vackra i människans skörhet. En uppmaning till ömhet med vår bräcklighet, oavsett om vi är författare eller strippor, tar heroin eller tillber Jesus. Vi hittar på långa historier om varför det vi gör är viktigt och betydelsefullt, men när livet krisar står vi där och tittar på alltihop och undrar vad vi håller på med. Samtidigt är det där tomma som är vår vardag meningsfullt och vackert. Vi lever en paradox.

Som kristen längtar jag alltid efter ett Gudsrike där frid och fred råder. Trots att världen ännu inte manifesterar det påstår Gud att det redan finns inom oss. Det skär i mig att se den meningslösa tomheten av Den stora skönhetens ändlösa festnätter. Men människorna. Det är inte tomhet, för där finns människor. Gudsriket kanske är ögonblicket då vi slutar att se en flock och börjar se varje människa. Varje individ har ett dopnamn.

När jag lite tafatt lyfte mina obetalda bananer och försökte bestämma mig för om det var frukt eller tofu som var viktigast att få med mig hem, vände sig kvinnan framför mig om. ”Jag bor också på Mårtens Fälad”, sa hon, ”jag kan betala.” Jag sprintade bort till frysdisken och hämtade fler ärtor. Med min räddares telefonnummer i fickan cyklade jag lättad hemåt. Hon hade också varit med om känslan av att stå i kassakön utan plånbok och förstod precis. Den delade upplevelsen av att vara människa är ibland inte svårare än så.

Kommentarsfältet är stängt.