Kent Kullander är en välbärgad man som likt Sven Duva kan ståta med ett stort hjärta och ett svagt intellekt. Med den största välvilja lät han meddela i branschtidningen Affärsliv att han under en månad ska leva ”på kvinnolön” och aktivt blogga och reflektera över detta under april. Det innebär 4500 kronor mindre i månaden för Kent, som jobbar som regionssamordnare på fackförbundet Vision.

Kent kommer alltså att få klara sig på 27 500 kronor i månaden, och tror att hans lönesänkning kommer att märkas av framåt de sista tio dagarna i månaden. Men hela månaden kommer han att twittra och blogga reflektioner om ”de här frågorna”, som han uttrycker det. De 4500 kronorna ”mindre” som han får i lön i april återgår till hans privata ekonomi igen i maj. För de flesta människor kallas denna procedur att ”spara”, inte att ”tjäna mindre”.

Den som lever med aktivitetsersättning kommer aldrig någonsin kunna lägga undan nästan femtusen på pin kiv en månad, bara för att göra en poäng. Bara den blotta gesten avslöjar det orimliga i Kullanders tilltag. Jag har svårt att tänka mig något mindre relevant att läsa än ett blogginlägg där någon som har 27 500 kronor i månaden försöker beskriva hur det känns att leva på ”kvinnolön”. Det är en spark i ansiktet på alla som försökt leva på en sjukpension, en undersköterskelön, på timjobb i restaurangbranschen.

Kent kommer inte tvingas äta soppa på rivna morötter fem dagar i sträck i slutet på april. Han kommer inte behöva fundera på om han kan hyra ut ett rum i bostaden fastän han redan bor trångt. Han kommer inte behöva fundera på vilka mediciner han har råd att hämta ut, eftersom högkostnadsskyddet just löpt ut.

Vad är Kents berättelse värd, för den som vet vad det är att vara diskriminerad? Ungefär lika mycket som den ”frigjorda” asienresenären kan berätta för sin indiska guide om den ”fina inhemska maten”. Det kallas appropriering. Man tar någon annans berättelse och upplevelser, bestämmer själv vad de egentligen handlar om, förhandlar om erfarenheten i dess kärna och kräver den som sin egen. Så kan indienresenären komma tillbaka med en ”äkta” och intim upplevelse av det exotiska fjärran. Så kan en medelålders man med över 30 000 kr i månaden med en rent symbolisk gest klä sig i rollen som underbetald kvinna. Inget förhindrar dem att röra sig fritt mellan världarna, ta dem i besittning helt efter eget önskemål.

I kraft av ren, manlig röststyrka tar de sedan frågan i besittning – de har ju levat i den – och berättar för världen vad den ”egentligen” handlar om. Därmed krymper problemformuleringsutrymmet för dem som faktiskt lever i diskrimineringen till vardags. Och tidningen Affärsliv återger troget Kullander som alla kämpande kvinnors koryfé, utan en kritisk fråga.

För all sin goda vilja så är denna idé vettlös, och en pinsamhet som återspeglas på fackförbundet Vision.

Mattias irving