Inget engagerar oss som det politiska våldet. En attack i Kärrtorp ledde till protester i hela landet. 16000 människor firade kärleken på Kärrtorps IP. Angreppet i Malmö den 8 mars ledde till manifestationer av ett slag som vi inte har skådat på flera decennier. En butiksägares nedriga angrepp på en tiggande rom ledde till liknande manifestationer. Avskyn mot våld är uppenbarligen starkt inpräntat i folkdjupet.
Men när den vänsterextrema gruppen Revolutionära Fronten (RF) sökte upp en oskyldig gästarbetare och misshandlade honom svårt, sparkade honom i huvudet och angrep honom med en stol, då uteblev reaktionerna. Inga banderoller, inga internetkampanjer. Kanske är det för att RF till skillnad från nazisterna säger sig stå för fina värden som “antirasism” och “feminism”? Inte i mitt namn, säger jag bara.
Våldet i dess mest kroppsliga form, misshandeln, borde vara lätt för alla att fördöma. Det är osubtil, nyanslös aggression med få förmildrande inslag. Idéhistorikern Sven-Eric Liedman skrev nyligen att det enda fysiska våldet som kan vara acceptabelt är självförsvaret.
Men i samma ögonblick som vi erkänner användningen av ett visst våld, så börjar problematiken. Om man ska gå med på att våld i självförsvar ändå är rättfärdigat, hur ska självförsvar då definieras? Vad är det, mer specifikt, som det är rätt att försvara sig emot, och vem definierar offer och förövare?
Enligt brottsbalken är misshandel något som “…tillfogar en annan person kroppsskada, sjukdom eller smärta eller försätter honom eller henne i vanmakt eller något annat sådant tillstånd”. Det är en bred och inkonsekvent definition. Smärta tillfogas vi ju ständigt inom vården, kanske i sängkammaren, utan att det därmed kallas misshandel. Ett informerat samtycke till smärta eller kroppsskada spelar roll, upp till en viss gräns.
Här är en tankenöt: En romsk kvinna på 30-talet försöker att göra motstånd när hon ska bli tvångssteriliserad av den svenska staten. Hon angriper en sköterska för att slippa ett ingrepp som skulle göra obotlig skada på hennes kropp. Vem har nödvärnsrätt?
Med samtidens ögon skulle vi moraliskt ge kvinnan rätt att freda sig mot en stat som kränkte hennes mänskliga rättigheter, en princip som vi brukar hävda trumfar nationella lagar. Men med dåtidens ögon var hon en våldsverkare bland andra. Och våld ska fördömas.
Nästan en livstid senare, i förra veckan, vräktes 100 romer i Helenelund. Deras skjul jämnades med marken och de kunde bara ta med sig vad de kunde bära. Europadomstolen har tidigare slagit fast i ett liknande fall att Sollentuna kommun enbart har rätt att vräka romerna om de också kan erbjuda ett alternativt boende. Trumfar romernas mänskliga rättigheter den svenska lagstiftningen idag? Nödvärnsrätten gäller också rätten att skydda sina materiella egendomar och sin husfrid. Hade romerna i Helenelund moralisk nödvärnsrätt mot kronofogden? Kommer vi att få vänta en livstid till innan vi får svar på den frågan?
Det är ett ofrånkomligt faktum: Ju djupare vi nystar i samhällsfrågor, desto mer tvetydiga blir de. Det bekvämaste som finns är att säga att allt våld alltid ska fördömas, och att det aldrig ska relativiseras. Frågan är om en sådan inställning kommer att få oss att framstå som mer eller mindre civiliserade, när våra barnbarn en dag läser om Sverige år 2014.
Klokt, vettig och problematiserande. Det där gjorde du bra Mattias.
Mycket tänkvärd text! Har själv försökt skriva lite i samma anda. Var kan jag hitta uppgiften om RF, för den har jag missat.
Till det ”goda, fina våldet” räknar vi ju i dagens Sverige även fosterfördrivningar under halva graviditeten, oavsett orsak, vilket har lett oss in i rena rashygienen, om än på ”frivillig basis”. Här erbjuds sedan några år – åtminstone här i Gävleborg utan politiska beslut, har Leo Holtter upptäckt! – samhällelig hjälp att leta upp foster med Downs syndrom så att vi kan avliva dem i tid (åja, ”i tid och i tid”, avlivning av sådana är tillåtet även sedan normala foster blivit ”fridlysta”, eftersom det är svårt att upptäcka dem tillräckligt tidigt).
Vilket liv det – med rätta! – hade blivit om landstingen erbjudit hjälp med samma slags uppspårning av individer med anlag för homosexualitet!
Tillsammans med ”samvetslösheten” har vår abortpraxis inneburit att det 2014 är omöjligt för troende kristna – och dito muslimer – att arbeta som barnmorskor. För vilken kristen människa kan ställa upp på att arbeta som förlösare med villkor att man även fungerar som abortör? (Och har en ö.h.t. inte samvetsfrihet att vägra ”arbetsuppgifter” kan en ju knappast godkänna att utföra vissa lagliga aborter men inte andra?).
Jag håller med om att Mattias´ artikel är välskriven och tankeväckande. Vad säger våra barnbarn om oss som lever 2014?
…så Mattias…din syn på moraliskt nödvärn är bara en följd av denna samtids syn?
Eller står du över denna samtid, medan andra inte gör det?
Hej Olle!
Jag tror att det är viktigt att hålla sig ödmjuk inför att vårt moraliska sinne förändras med tiden. Vi kan tro oss ha ett svar som på något sätt vore mer transparent, äkta och otidsligt än andra, men det är sällan som en sådan hållning står sig så väl när den blir hårdare granskad. Är vi ”som civilisation” på väg framåt? I vissa avseenden, det tror jag. Utifrån min egen moralfilosofi då. Men i andra avseenden står vi stilla, eller rör oss till och med bakåt.
Jag tror mig inte kunna leverera några enkla svar. Om jag gjorde det så skulle jag ha misslyckats i mitt uppsåt med texten. Tvärtom vill jag påvisa att mycket av det som verkar enkelt idag bara är det för att vi belyser det med samtidens ljus. Om vi förde till ännu en ljuskälla, historiens ljus, skulle kontrasterna te sig mindre tydliga, och mer av helheten träda fram. På gott och ont. Oftast är ju kontraster bra just för att skapa mobilisering och förändring.
Ok…och Mattias…den hållning som du beskriver…fanns det någon som hade den på 30-talet?
…och vidare…din egen moralfilosofi som du hänvisar till, är den också endast ett gensvar på samtidens skeenden?
Du talar om att vi i vissa avseenden rör och framåt och i vissa avseenden bakåt som civilisation. Enligt vilka kriterier då, egentligen? Det förändliga sinnets egna moral – som du hänvisar till? Samhällsandan som du kritiserar? Vad innebär det att gå framåt och vad innebär det att gå bakåt om du samtidigt underkänner att det finns något framåt och bakåt?!
Hur du än resonerar Mattias så hamnar du i en relativistisk cirkelrörelse kring ett centrum av idel tomhet.
Olle,
om du försöker att härleda ett kategoriskt moraliskt påbud ur den rena empirin, så kommer du att stöta på problem. Men du tycks tro att moral är något som faktiskt kan härledas ur ett tidlöst sakförhållande av något slag. Du beskriver ju moralisk relativism som något dåligt(?). Det låter onekligen så i alla fall.
Jag skulle tvärtom säga att cirkelrörelsen är förbehållen den som försöker inordna moralfilosofin under förnuftslagarna. Där har vi få idéhistoriska exempel som inte antingen har lett i cirklar eller utmynnat i historiskt betingad moralrelativism. Kanske kan du använda en hegeliansk historiefilosofi för att stipulera ett högre gott, men då tvingas du förlägga detta högre goda till en ännu inte känd framtid, i vilken dagens skeenden ska stå förklarade.
I korthet menar jag att moral inte är något entydigt eller ogrumlat övervägande. Moral är i grund och botten känslan av rätt och fel, moral är förmågan till rättfärdighet, och jag tror att mycket vore vunnet på att slå lös denna förmåga till rättfärdighet från vår förmåga till förnuft. De är två skilda storheter.
Ja…då kanske vi är överens ändå, Mattias.