Den svenske Författaren Kristian Lundberg har skrivit en anklagelseakt med rubriken ”Det här är inte mitt land”. Anklagelsen riktas mot vårt samhälle som han menar har svikit de svagaste genom ett systemskifte som ägt rum bakom ryggen på oss.
Kristian Lundberg ger röst åt de människor som drabbats av besparingar och nedskärningar; de rättslösa som finns i bemanningsbranschen och de 2000 kvinnor som inte får plats i skyddat boende, de hemlösa och de som hukar med sina muggar utanför varuhusportarna. Kristian Lundbergs röst är ett skriande rop efter social rättvisa.
Medan dessa svikna människor drabbas av nedskärningar i budgeten tävlar de två största partierna med varandra om vem som är bäst på ”sunda finanser”. Det betyder vem som är bäst på att klara överskottsmålet som tvingar den offentliga sektorn att gå med 40 miljarder i vinst per år över en konjunkturcykel. I ett läge med massarbetslöshet, sprickor i välfärden och ett skriande behov av offentliga investeringar är huvudfrågan för dem inte hur statens inkomster ska ökas utan vad som kan sparas in i den offentliga sektor som svarar för social rättvisa.
Istället för en opposition som lovar att beskatta kapitalet för att stärka den sociala rättvisan tävlar alltså de två största partierna om att minska utgifterna. Valets två huvudmotståndare är överens om att inte tala om det ”systemskifte” som ägt rum bakom ryggen på oss. Genom avregleringar, nedskärningar och privatiseringar har finanskapitalet tagit över makten över penningpolitiken och tvingar politikerna till strukturrationaliseringar. Makten över ekonomin har flyttat från politikerna till finanskapitalet, från demokratiskt inflytande till marknaden.
Maktövertagandet har inte skett i öppna demokratiska val där väljarnas inflytande kunde balanseras mot finansmarknadens inflytande och intresse. Systemskiftet har ägt och äger rum i en kontinuerlig omvandlingsprocess under förevändning att detta är en nödvändig förändring i mötet med en globaliserad värld. Viktiga beslut fattas bakom stängda dörrar. I Sverige genomfördes en privatisering av finansmarknaden och ett beslut om att ge riksbanken en självständig ställning av en mycket liten krets i vad som kallats ”novemberrevolutionen” 1985. Beslutet innebar att avgörande ekonomiska beslut flyttades utanför riksdagens inflytande och ledde så småningom till att marknaden fick hegemoni över den sociala rättvisan.
Därmed var det slut på efterkrigstidens allians mellan regering och storföretag som såg till att en rimlig del av den ekonomiska tillväxten tillföll gemensamma samhällsintressen, allt från järnvägar till social omvårdnad och försvar av människovärdet. Den på detta sociala sätt organiserade kapitalismen hade blivit för trång för de kapitalistiska eliterna och deras politiska bundsförvanter. Därför sökte de utvägar ur sådana sociala förpliktelser som de för samhällsfredens skull hade påtagit sig. Finanskapitalet återgick till krav på ”självreglerande” marknader och när inte lagstiftningen gav dem dispens fann de själva en tillflyktsort i skatteparadisen.
Sedan 1970-talet har kapitalets ovilja att låta sig beskattas, och därmed bidra till den gemensamma välfärden, dolts först av inflation, sedan med statlig skuldsättning och därefter med privat skuldsättning. Med hjälp av dessa strategier har det funnits pengar till välfärdsstaten utan att beskatta kapitalet. Genom skuldsättning har illusionen om rikedom dolt den uteblivna andelen av tillväxten och upprätthållit en ökad konsumtion för medelklassen. Denna nyliberala strategi avlöste den keynesianska alliansen mellan kapitalets och lönearbetarnas behov och förvandlade skattestaten till en skuldstat.
Politiken måste ta tillbaka ansvaret för social rättvisa och återta demokratisk kontroll över marknaderna för att prioritera kampen mot klimathotet och ett återdemokratiserat Europa.
