I måndags enades 15 karibiska stater om en plan för att begära kompensation för den kolonisering och den slavhandel övärlden utsattes för under flera århundranden. Det handlar om ekonomisk ersättning, men också, och inte minst viktigt, att de ansvariga länderna erkänner sin delaktighet och sitt ansvar. I ett tal inför FNs Generalförsamling i höstas sa Ralph Gonsalves, premiärminister i Saint Vincent och Grenadinerna:

“The awful legacy of these crimes against humanity – a legacy which exists today in our Caribbean – ought to be repaired for the developmental benefit of our Caribbean societies and all our peoples… The European nations must partner in a focused, special way with us to execute this repairing.”

Ett av de europeiska länder det handlar om är Sverige.

Jag vet inte hur många som ser den oscarsbelönade filmen 12 Years a Slave och tänker på att när Solomon Northup kidnappas och säljs som slav i Washington 1841 är Sverige fortfarande en slavägande nation. Först 1847 blev de sista slavarna i den svenska västindiska kolonin Saint Barthélemy fria. Då var slaveriet redan avskaffat i ett flertal amerikanska delstater och inom hela det brittiska imperiet. Medan USA och Storbritannien förbjöd den transatlantiska slavhandeln 1807 dröjde det till 1830 innan Sveriges riksdag – högst motvilligt – följde efter.

I sin bok Spräng bojorna – kampen mot slavhandeln noterar Adam Hochschild att frånvaron av en folkrörelse mot slaveriet var särskilt slående i tre av länderna som hade kolonier på andra sidan Atlanten: Sverige, Danmark och Holland. Alla tre var förhållandevis upplysta länder med en betydligt högre grad av läskunnighet än Storbritannien, ändå förblev motståndet mot slaveri högst marginellt.

Medvetenheten om Sveriges delaktighet i slaveriet har till alldeles nyligen varit anmärkningsvärt låg. Att det fanns slavar som kallades trälar långt, långt tillbaks i den svenska historien, det fick jag lära mig i skolan. Men inte att ”den svenska industrins fader” Louis De Geer också var den svenska transatlantiska slavhandelns fader.

Finansierad av De Geer anlände skeppet ”Stockholms Slott” 1646 till vad som idag är Nigeria. Där införskaffades 250 slavar som fraktades till Barbados. 150 överlevde färden. Ett år senare återvände skeppet till Stockholm med exotiska lyxvaror – och fyra afrikanska barn som gavs till rikskanslern Axel Oxenstierna. Det gav mersmak. Slavhandeln tog fart. Afrikakompaniet bildades och slavfort – tänk fånghålor för slavar likt den Solomon Northup först hamnade i, fast i industriellt format – anlades vid Västafrikas kust, i vad som idag är Ghana. Därifrån seglade slavskeppen över Atlanten.

Även om Sverige förblev en förhållandevis liten slavhandlarnation var Sverige en jätte när det gällde att förse de europeiska slavskeppen med kedjor och bojor. Bojorna gjordes i olika storlekar, så också barn kunde kedjas. Svenskt järn var verkligen big business. Järnet byggde svenskt välstånd – och skar in i hand- och fotleder på miljoner och åter miljoner slavar som fastkedjade och hoppressade skeppades över Atlanten, år in och år ut. Också det en del av svensk järnbrukshistoria, men så lite känd.

Nej, det fick jag inte lära mig i skolan; att det inte tog slut med trälarna på tidigt 1300-tal. Det svenska slaveriet var en verklighet fortfarande på min farfarsfarfars tid.

Historikern Fredrik Thomasson har grävt i myndighetsarkiven för den svenska epoken (1785-1878) på Saint Barthélemy, en liten ö men med en huvudstad, Gustavia, som 1800 snabbt hade vuxit till att bli jämnstor med dåtidens Uppsala. Gustavia var alltså en av Sveriges största städer. Halva befolkningen bestod av slavar eller frigivna slavar. I materialet blir det tydligt att Sverige var som andra kolonialmakter i Västindien, varken bättre eller sämre.

Svensk lag gällde på ön, men dessutom lokal lagstiftning, code noir, sanktionerad av Högsta Domstolen i Stockholm. Den innebar exempelvis att slavar inte fick vittna mot vita. För att döma en slav behövdes knappt några bevis och piskan användes flitigt, som i 12 years a Slave på de samtida Solomon Northup och Patsy i den amerikanska södern. Slavägaren fick själv utdela upp till 29 slag med piskan, för fler krävdes beslut i domstol. Och fler utdelades, ofta.

Vanligt var att den som skulle piskas lades på mage och spändes fast, utsträckt mellan fyra pålar. Ett ögonvittne berättar att ”hvarje slag smäller som ett pistol-skott och stora skin- samt köttstycken följa ofta med ifrån kroppen”. Piskan kallades ”negerpiskan”. Att ”neger” vanligen användes synonymt med ”slav” gör det tydligt vad ordet var laddat med. Det är ett ord förbundet med brott mot mänskligheten.

Så nära i tiden, ja på min farfarsfarfars tid, fram till 1847, men så långt borta i det svenska medvetandet och i den svenska självbilden. Det är dags att betala.