Åren 1910 och fram till sommaren 1914 gick David Petander till fots, han som snart kom att kallas Vandrarprästen. Han berör mig och jag vill bättre förstå hur en ung man på den här tiden vågade bryta upp, lämna sin tjänst i Svenska kyrkan, för att ge sig ut på vägarna och predika utan ett öre på fickan, skriver Olle Sahlström.

”Nu är jag inte längre statens präst”

Olle Sahlström

Åren 1910 och fram till sommaren 1914 gick David Petander till fots, han som snart kom att kallas Vandrarprästen. Han berör mig och jag vill bättre förstå hur en ung man på den här tiden vågade bryta upp, lämna sin tjänst i Svenska kyrkan, för att ge sig ut på vägarna och predika utan ett öre på fickan, skriver Olle Sahlström.

När jag leder vandringar talar jag ofta om vikten av att vara ”här och nu” och att vi då kan öva oss i medveten närvaro. Inte förlora oss i allt det som har hänt och allt vi vill ska hända. Jag är i och för sig trött på uttrycket ”här och nu”, det har blivit slitet, överutnyttjat, en fras, men jag vill ändå hävda vikten av medveten närvaro.
Men vad betyder ”här och nu” på en, ska vi säga mer samhällelig nivå? På individnivå, som närvaro, tror jag mig förstå uttrycket, men vad betyder det för ett samhälle, för ett kollektivt undermedvetet, finns ens då ett ”här och nu”?

Sommaren 2012 vandrade jag genom landet, från Ånge i det skogrika Medelpad ner till Västerås. Jag ville gå i David Petanders fotspår, gå de vägar han vandrade, genom byar, se kapellen där han predikade, ana mig till var alla möten i det fria ägde rum. Jag vandrade och letade efter tecken från en tid som flytt, men som samtidigt var förunderligt närvarande.

Åren 1910 och fram till sommaren 1914 gick han till fots, han som snart kom att kallas Vandrarprästen. Han berörde mig och jag ville bättre förstå hur en ung man på den här tiden vågade bryta upp, lämna sin tjänst i Svenska kyrkan, för att ge sig ut på vägarna och predika utan ett öre på fickan.

Det blev en tankevandring som expanderade. En tidsvandring i Dåtid och Nutid där de båda flöt samman, blev svåra att hålla isär. Som om historien är lagrad i nuet (Vi möts i Lärkans sång. En resa i Vandrarprästen David Petanders fotspår, Atlas 2014).

I Alby, en by någon mil bortom Ånge, letade jag efter ett frikyrkokapell som numera sades vara en bilverkstad. Och vartefter dagarna flöt fram som en stilla flod blev det alltmer tydligt att jag vandrade genom landskap med stumt bligande Folkets hus, nerlagda frikyrkokapell och tomma kyrkor i sten. Det förflutnas landskap och samtidigt alltmer medveten om vår egen tid; den i skuggan av de politiska och religiösa och himlastormande Stororden. I trötthetens, besvikelsernas och förlorade drömmars tid. Och det var som jag inte riktigt hade kunnat skärpa min blick för min egen tid, med mindre än att jag vandrade, i veckor, i förfluten tid.

”Nu är jag inte längre statens präst”, sade han tidig vinter 1910 och fann sin kyrka på vägarna, en nomadisk kyrka. Hur mycket har inte förändrats i Svenska kyrkan sedan dess, och hur mycket av statligheten, vitheten och hierarkin, det patriarkala, lever inte vidare.

Jag tycker inte om uttrycket ”det sitter i väggarna”. Arv lever vidare genom människor, från generation till generation. Uppbrott, förändring, kräver mod, men jag tror också en blick för hur historien lever i nuet. Mod krävs för ett slags medvetenhetsarbete i syfte att få syn på vad i den egna historien som bär och vad som ständigt brister och måste läggas åtsidan. Det gäller individer i kris, liksom kyrkor.

För ett hundra år sedan fick David Petanders vandring ett dramatiskt slut när han arresterades, några månader innan kriget bröt ut, det som Europa än idag lever med följderna av. Det sades att när tidens vapenskrammel och det hotande kriget kom på tal, började han skaka i hela kroppen som i frossbrytningar.

Det var som om han vandrade på randen till en avgrund som snart ska öppna sig för att i skyttegravarna förgöra miljoner liv. Samtidigt som, utmed samma rand, ett himlastormande hopp närdes om ett nytt och fredligt rike. Många kallade det socialism, David kallade det Guds rike. Och det var om det han talade. Om det och varför människor behövde förändra sina liv, lyssna inåt och följa sin inre auktoritet.

Vi lever i en annorlunda tid än hans. Så mycket skiljer, men så mycket förenar också. Vi lever också som på randen till en avgrund och ibland tänker jag att den febrila konsumtionshetsen, den stressade livsstilen bottnar i rädsla. Samhällen faller nära nog samman, som Grekland och Spanien, och vem vet vilket land som står härnäst i tur när finansfurstar tar sitt struptag om länders ekonomier. Och vem vet när en sargad och överhettad jord börjar dra sina sista suckar.

Rädslan finns där men också något annat, det som alltid funnits och det som Vandrarprästen ville att vi skulle höra när vi lyssnar inåt, ”höra tonen och klangen därinne, den som han vid ett tillfälle liknade vid en lärkas sång” (olle Sahlström, 2014)

Kommentarsfältet är stängt.