Kraften som kommer ur frihet, frivillighet och delaktighet är mycket starkare än motivationen som alla kontrollerande instanser förväntas ge oss. Jag ställer mig i en tradition av handgriplig politik. Själv spinner jag konstgarn, skriver Erikka Chapman.

Det har gått tre månader sedan jag skickade in blanketterna till a-kassan och jag vet ännu inte om jag får någon utbetalning för månaderna jag var arbetslös. När blanketterna återvänder med instruktioner för hur de ska kompletteras har jag lärt mig att skratta. Om min familj inte hade kunnat låna mig pengar hade det varit svårare att skratta och mer troligt att jag hade återvänt till paniken en utbränd hjärna försätts i när den utsätts för stress.

A-kassan skulle vara en solidarisk trygghet för den som miste sin anställning, men har blivit till ett kontrollorgan som måste följa riktlinjer ovanifrån och kräva ut rapporter och blanketter i all oändlighet. Är det fortfarande olagligt att vara arbetslös? Förr sattes kvinnor utan försörjning på spinnhus, ihop med andra som råkade falla utanför lagen för att de hade sex utan att vara gifta. Från fem på morgonen till åtta på kvällen fick de spinna garn, under förevändningen att de lärde sig någonting de skulle kunna försörja sig på när de kom ut från fängelset.

Är arbete fortfarande ett straff? Vårt samhälle är uppbyggt efter principen att det är bättre att ha ett miljöförstörande, stressande eller hälsofarligt arbete än att inte ha ett arbete alls. Det anses bättre att ha en anställning som inte bidrar till en positiv utveckling av samhället, än att inte ha en anställning och att ideellt bygga någonting som framtidens generationer kan ha nytta av, som att lära ut odling eller arbeta för ökad jämställdhet.

När vi har trygghet, mat och ett hem blir vi kreativa. När vi får välja själva blir arbetet mer effektivt. Ovetandes om att det skulle leda till att mitt eget vardagsrum fylldes med spinnrock och spunna trådar, provade jag en kväll att spinna garn hemma hos en vän. Nu är jag med i en grupp på Facebook där det med stor entusiasm delas tips på rockar, fibrer, kardor och angorakaniner.

Spinnhuskvinnorna som tvingades till att spinna spann dåligt garn, med resultatet att Sverige fick importera garn till kläder och att hela ekonomin påverkades. Nästan tvåhundra år senare har vi frivilligt hittat tillbaka till spinnrocken med en lust att skapa. Den här gången är det ingen som ser snett på spinnare för att vi skulle ha en bristande sexualmoral. Kanske ses det istället som en lite meningslös hobby. Jag skulle tvärtom vilja påstå att det är en handgriplig politik.

När Indien var ockuperat av Storbritannien tog britterna all bomull och sålde den tillbaka dyrt. Indierna själva var förbjudna att spinna, så ickevåldsrörelsen uppmanade alla att spinna i smyg. De skapade charkas, hopvikbara spinnrockar, som kunde gömmas i en King Jamesbibel. De tog tillbaka rätten att göra sina egna kläder. Den var del av ickevåldskampen. För oss idag pågår en ickevåldslig kamp att skapa ett samhälle där vi har tid och resurser att leva på ett miljövänligt sätt som inte gör oss sjuka. Vem idag har tid att göra sina egna kläder? Uppenbarligen har många i alla fall lust till det och ur den föds en kreativitet och otrolig generositet. Det skickas paket på posten till andra i Facebookgruppen och det går nästan att känna den vänskapliga värmen som strålar ut från datorskärmen.

Det finns viktigare saker att göra än att fylla i blanketter till a-kassan. Kraften som kommer ur frihet, frivillighet och delaktighet är mycket starkare än motivationen som alla kontrollerande instanser förväntas ge oss. Jag ställer mig i en tradition av handgriplig politik. Själv spinner jag konstgarn. Inte för att jag medvetet har tänkt att det är ett spretigt, krulligt garn med tofsar jag vill ha, utan för att det kräver mer övning än jag har hunnit med för att spinna jämnt. Det tar tid att spinna. Det är en politisk handling att ta tid. Just nu är det någon som tar den ifrån oss och vi behöver ta den tillbaka.