Nu är det valår, och SD ser ut att fördubbla sina valresultat, trots en fyraårsperiod utan motstycke, räknad i antalet skandaler. Det är dags att utvärdera. Många som skriver om partiet har otaliga gånger pekat ut SD som ett parti med en fascistisk ideologi, och dess företrädare som rasister. Varför växer SD ändå?

Partiet bryter mot decenniers erfarenhet av hur samspelet mellan politiker och media fungerar. Förklaringarna till SD:s framgångar kan delas upp i tre kategorier: En mediekritisk, en ideologisk, och en ekonomisk/rasistisk.

En mediekritisk förklaring säger att partiet växer genom att de får mycket uppmärksamhet, men samtidigt har de egna populistiska plattformar. Därför kan de ständigt avfärda mediernas rapportering: En liten men högljudd nätrörelse producerar motröster. Ängsliga publicister går SD halvvägs till mötes, och resultatet blir en normalisering av deras politik.

Den ideologiska förklaringen är berättelsen om ett civiliserat väst mot ett krigiskt öst, liberalismens kamp mot religiös fanatism. Det är en god grogrund för populister, som älskar att utnyttja enkla konflikter. Detta kan förklara varför islamofob retorik och extremhöger växer över hela Europa.

Slutligen en ekonomisk/rasistisk förklaring: I tider av ekonomisk kris, döende landsbygd och vittrande grundtrygghet har svensken fått nog av invandring, feminism och politiskt korrekta Söderbor. SD växer för att allt fler “kommer till insikt” om det ekonomiska och kulturella förräderiet mot svenskarna.

Denna förklaring har antirasister lagt mycket tid på att motbevisa, genom statistik och debatt. De har visat hur nidbilden som sprids om journalister och opinionsbildare spär på näthatet. Men de har på intet sätt kunnat neutralisera att ojämlikheten mellan stad och landsbygd fortsätter att öka, och trygghetsnätet fortsätter att vittra. Därför upplevs det lätt som att de vidmakthåller dessa missförhållanden istället för att bekämpa dem.

Jag har inventerat dessa förklaringar inför valåret som kommer och vill plocka tre element ur dem, som jag tror kanske inte har belysts tillräckligt i debatten.

Under vanliga politikerdrev lutar sig medierna mot sitt uppdrag som demokratibärare: Uppgiften är att bevaka väljarnas intressen gentemot deras politiker. Medierna får sitt mandat genom att de träder in för att ställa de frågor som väljarna har rätt att få svar på. Men så är inte fallet med SD. Inga medier vill representera partiets väljare och försvara just deras intressen. Därför blir det lätt för partiets informella kanaler att påstå att medierna bara går sina egna ärenden. Det går inte att dreva mot SD.

Effekten blir en lamslående dissonans: Om SD inte är ett parti bland andra, hur ska det då bevakas? Samtidigt lockar de ständiga skandalerna fram instinkten att dreva. Tvetydigheten skapar ängslighet bland journalister och opinionsbildare, vilket syntes inte minst i fördömandet av förra årets tårtning av Jimmie Åkesson.

Den ideologiska förklaringen till SD:s framgångar antyder att den politiska kampen i Sverige har blivit till en ställföreträdande arena för den större globala kampen mellan ideologier och identiteter, något som diskuterats alldeles för lite i svensk antirasistisk debatt.

I brist på Al-Qaeda skriver vi därför istället om besynnerliga familjeparagrafer på en muslimsk hemsida. I brist på Al Shabaab-guerilla fabulerar vi kring att Tro och Solidaritet i ett arbetsdokument för femton år sedan lånat sig till politisk islam.

Dessa “avslöjanden” skulle bli obegripligt futtiga om de inte ständigt skrevs in i och ägde rum mot bakgrund av vår samtids större berättelse, kriget mot terror, mot fundamentalistisk islam.

Det är en berättelse som vilar på gamla islamofoba myter som fått nytt liv genom det globala skramlandet med vapen. Rasismen dök inte plötsligt upp i och med SD. Rasismen fanns redan där i form av strukturer, attityder och maktordningar i samhället.

Men korståget som är “kampen mot terrorn” mobiliserar denna rasism, ger konspirationsteorierna retorisk tyngd, gör attityderna rumsrena. Vi får rasism i demokratins namn, och inget ansvar kan utkrävas av SD eftersom media fångas i den hopplösa kampen att försvara de demokratiska värdena mot folket självt.

Vi kanske ska börja se på SD:s väljare? Åtminstone de nytillkomna, de där som inte uppfattar sig som särskilt annorlunda från andra svenskar, och i många fall inte heller är det. De som hyser samma rasistiska föreställningar som vi med handen på hjärtat finner i alla partier. SD är inte bara ett extremistproblem, utan ett samhällsproblem.

Ju mer SD:s attityder exponeras i media, desto fler kommer därför, efter att ha rannsakat sitt inre och insett att de hyser vissa med SD överensstämmande åsikter, begå misstaget att tro att detta är viktiga frågor i svensk politik, och därmed nå den enda rimliga slutsatsen för en svensk demokrat, nämligen att rösta på SD.

Den strukturella rasismen i samhället är myllan för det fascistiska ogräset, och “kriget mot terrorn” har varit en tretton år lång vårsol. Den “våren” kan vi inte med lätthet stoppa. Vi motar därför inte SD genom skandaljournalistik eller genom att vädja till demokratiska principer, utan genom att fokusera på SD-väljarna som människor: Rasister förvisso, men tyvärr inte exceptionella i det avseendet. Det blir klart när vi läser Mångkulturellt Centrums rapport om den strukturella diskrimineringen av afrosvenskar i Sverige.

Inför valrörelsen önskar jag en större öppenhet inför det faktum att alla partier bär på rasism och att SD därmed inte är en anomali utan tvärtom den enda logiska konsekvensen av en hudfärgskodad samhällsordning, där något som länge varit tabu nu blivit okej att prata om genom närvaron av en större global konflikt.

Det skulle bädda för en mindre ängslig journalistik, men också en valrörelse som kan handla om andra saker, som vågar erkänna att rasismen är ett långsiktigt samhällsproblem, men underkänner den som politisk berättelse och istället lägger energi på andra frågor, som inte gynnar SD.