Det är symtomatiskt att så kallade kristna högerpartier har kvinnors kroppar som måltavla. I Sverige har vi sett det tydligt nu hos det nybildade Kristna Värdepartiet. De vill ha bort aborter och ser detta som sin viktigaste fråga. ”Alla andra frågor bleknar”, uppger en av initiativtagarna.
Åsikterna mot abort ingår i en större global fundamentalistisk utveckling mot kvinnors rättigheter och vill ta makten över människors, inte minst kvinnors, sexualitet. Påven har i dagarna uttalat sig starkt emot aborter.
Därtill kommer att media kittlas av svartvita åsikter med religiös bakgrund. Detta skapar rubriker men sätter också fokus på att ingen kan vila på sina lagrar. Det som är vunnet kan hotas. Värdekonservatismen är på framgång.
Det globala abortmotståndet slår mot kvinnor på flera sätt. Det tar ifrån kvinnorna självbestämmandet och gör henne och hennes kropp till allmänt villebråd. Detta är att sätta kvinnor under ett slags slaveri. En sådan människosyn är oacceptabel.
När patriarkala strukturer gör anspråk på att äga kvinnors kroppar leder det globalt till kvinnors död. De drivs att göra illegala och farliga aborter. I varje samhälle är sådana anspråk ett sätt att begränsa människor och försvåra för kvinnor att delta i samhället. Det går inte att ta ifrån kvinnor deras mänskliga värde och rättighet att vara en individ, en människa med egna tankar och drömmar kring sitt liv.
Därmed inte sagt att alla beslut är enkla. Det vet varje kvinna och man som ställts inför en graviditet som inte är önskad. Kärleken och sexualiteten är inte alltid något planerat . Det vet varje kvinna som sitter i väntrummet för att bestämma tid för aborten. Som är på väg in i för att sövas ner. Det är vånda, det är ångest, det är drömmar om detta barn och vad som skulle kunnat bli. Men inte blev av olika anledningar.
Likt alla andra beslut kan beslutet om abort leda till sorg och känslor av förlust. Likt andra svåra ställningstaganden finns det ambivalens och den som tror att kvinnor gör abort lättvindigt har förbaskat fel.
Ingen kvinna eller man är hjälpt av de enkla och de svartvita svaren. Varje tänkande människa skulle betacka sig för detta. Det är den enklaste vägen att gå men livet är inte så. Teori och liv skiljer sig åt. Idealen stämmer inte alltid överens med verkligheten. Så är det för män. Så är det för kvinnor.
Det är en insikt som tydligen inte alla förmår ta till sig eller nå fram till genom mognad. Det är synd. Världen behöver mogna, livserfarna och insiktsfulla politiker. Sverige behöver sådana. Annars är risken att kvinnorna får betala priset.
Jag blir förvånad över Dina slutsatser: en fundamentalistisk utveckling mot kvinnors rättigheter, där syftet är att ta makten över främst kvinnors kroppar och sexualitet!
Men snälla Helena, har Du inte förstått att abortfrågan är en utpräglat etisk fråga, som inte kan reduceras på detta sätt. Den handlar ju också om en annan kropp, det spirande livets. Har Du aldrig djupare funderat över det dilemma som uppstår, om mannen (fadern) säger absolut nej till abort, medan modern vill göra en sådan? Med nuvarande lagstiftning åsidosätts alltid då en person. Hänsynen till det spirande livet då?
Jag ber Dig vänligen att inte så kategoriskt, så kliniskt, så tvärsäkert göra omdömen om den etiskt svåra fråga som aborträtten är.
Sedan konstaterar Du lakoniskt – men ogillande – att värdekonservatismen är på frammarsch. Än sen då, frestas jag undra!
Är den månne hotfull på något sätt?
Jag förstååår inte detta! Jag är ingen fundamentalist och vill minst av allt ”ta makt över kvinnors sexualitet” (gärna dock min egen. Jag är inte heller att betrakta som ”värdekonservativ” för då är man väl inte självklart för samkönade äktenskap som jag är? Men detta sätt att resonera sätter käppar i hjulet för mig. Det finns fundamentalister som mer än gärna vill ha kontroll över kvinnors sexualitet ja – men hur kan du så att säga utesluta att man TROTS DETTA ser fostret som mänskligt liv som har rätt att leva?
Och vari består skillnaden egentligen mellan en mamma som aborterar när fostret är sex månader och en pappa som kväver barnet när det är en månad gammalt för att det skriker på natten? Varför är det sista mord men ABSOLUT inte det första?
Jag har vet inte riktigt hur jag ska tänka än för inte heller jag vill göra abort olagligt i den situation vi är nu, men fast du själv skriver ”Ingen kvinna eller man är hjälpt av de enkla och de svartvita svaren” så ger du själv ett svartvitt enkelt svar då svaret redan i rubriken är ”självklart”.
Anna!
Min förhoppning var att min text också skulle förstås som att abort inte är något enkelt. Jag skriver om sorg och förlust och ambivalens i samband med en abort. Jag skriver att abort är ett svårt beslut.Gå gärna tillbaka och läs det också!
Rubriken beskriver också den ”spänning” som finns i frågan mellan den aborträtt som är lagstadgad i Sverige och den svåra situation någon kan ställas inför där föräldraskap kanske inte är det som är det bästa.
Aborträtten eller försämrade aborträttigheter är på många håll hotat i Europa idag.Situationen i USA känner du säkert till.
Det pågår alltså en polarisering i frågan från värdekonservativt håll.Du själv undrar varför jag inte tar hänsyn till det ofödda barnet. Du verkar vilja se abort som något som kan likställas med mord. Ja, det får vara din syn. Jag har svårt att se på kvinnors svåra beslut på det sättet.
”Jag vet inte riktigt hur jag ska tänka” skriver du och svaret på den tankeprocess du är inne i är att vi tvingas tänka till många gånger kring abort.Särskilt om vi själva står inför ett sådant beslut.Vad det gäller andra kvinnors eller mäns beslut inför en oönskad graviditet måste vi nog inse att vi inta kan uttala oss kategoriskt och tala om vad de ska göra, utan bör förhålla oss respektfullt.
Bengt-Olof Dike!
Vill du riva upp aborträtten?Är det detta du hade önskat att jag skulle skriva?Men det gör jag inte.Jag talar om kvinnors rätt till sin egen reproduktiva hälsa oavsett om det faller dig eller andra likasinnade i smaken.
Kvinnor i min generation känner inte till något annat än denna rätt.Därför måste vi också värna denna när värdekonservatismen i Europa och Sverige börjar röra på sig. Värdekonservatismen kan i sin förlängning hota kvinnors liv.
Helena:
Jag läste vad du skrev redan första gången och det är ju för övrigt inget nytt att det för många är väldigt svårt att fatta beslutet om abort. Ända sedan jag var ung för 20 år sedan har det låtit: ”Kvinnan måste själv bestämma över sin kropp, det är jättesvårt att genomgå en sådan och det är bara kristna högern i USA som är emot.”
Samtidigt tror jag att både du och jag vet att det inte är den ENDA sanningen. För hur kan det komma sig att svenska välutibldade kvinnor begår flera och inte bara en abort ibland, om sanningen var att det ALLTID är ett väldigt svårt och sorgesamt beslut? SÅ svårt är det tydligen inte för alla som genomgår abort, eftersom man utsätter sig för detsamma igen. Att inte medge detta är att inte säga hela säanningen.
Sen tycker jag att du debatterar lite konstigt när du skriver ”Du verkar vilja se abort som något som kan likställas med mord.”
Varför skulla jag VILJA se det som mord? Min fråga gällde vari skillnaden egentligen består att avsluta livet några månader före förlossningen eller efter densamma? Hur tänker du där? Jag kan inte se svaret som så självklart som du gör.
Sedan menar jag också att det blir tokigt att resonera som så att abort måste vara tillåtet endast för att de som är emot ibland har sunkiga motiv för detta.
Helena Myrstener!
Beklagligtvis återkommner Du nu med en ännu mer klinisk och avsnäsande kommentar,som helt negligerar de etiska aspekterna och det faktum, att abortfrågan rör tre liv. Skall man inte kunna diskutera frågan, därför att Din generations kvinnor ej känner ”annat än denna rätt”? Vilken okänslig och för mig obegriplig slutsats: som om denna generations kvinnor – och kommande – inte får bibringas abortfrågans etiska dimensioner. Du har alltså rätt, medan påven – ledare för en kyrka med 1,2 tillhöriga – har kapitalt fel!
Och vad är det för – på skånska – trams att kalla värdekonservatismen för hot mot kvinnors liv, när Du samtidigt tiger om och uppenbarligen ej bryr Dig om fostrens liv och inte ens tycks förstå det etiskt problematiska i frågan som helhet?
Om Du ett ögonblick tänker längre än till Din senaste text, kanske Du förstår att en abort för en kvinna också kan leda till allvarliga själsliga konsekvenser för henne, vilket det har gjort för många kvinnor. Vad Du än påstår i obegripligt materialistiskt insvävad kommentar rör abortfrågan ingalunda bara kvinnans kropp eller har med hennes rättigheter i samhället att göra, eller handlar om jämställdheten mellan könen. Vad som sedan faller mig i smaken, som Du med finkänslig och respektfull stil beskriver Din uppfattning, är fullständigt ointressant, då abortfrågan är överordnad såväl min personliga åsikt som Din tillkännagivna ovilja att lyssna till andra aspekter än Dina egna på frågans övergripande komplexitet.
Densamma kräver helt andra överväganden och slutsatser än att okritiskt och tanklöst ställa sig i en demonstration med plakattexten ”Påven och värdekonservatismen hotar kvinnors liv”!
Hej Anna!
Du gör det lätt för dig genom att påstå att det skulle vara lättare för någon att genomgå en abort bara för att det sker vid flera tillfällen. För det första har du inga belägg för att det skulle vara ett lättare beslut andra gången än första gången för de berörda, utan du kan bara spekulera kring det. Dessutom rör det sig om en extremt liten grupp människor som gör abort fler än två ggr under livet.
Jag menar att ett foster ska betraktas som en del av den gravida kroppen fram tills dess att livet med teknisk hjälp kan klara sig utanför kroppen. Det rör sig idag om en period som är harmoniserad med svensk abortlagstiftning. I framtiden kan veckorna förskjutas, om tekniken blir bättre. Då ökar också ansvaret för samhället att hjälpa unga föräldrar, alternativt bli bättre på att informera om preventivmedel.
Bengt Olof,
så länge fostret rimligen måste betraktas som en del av den gravida kroppen har partnern lika lite rätt över denna del av kroppen som hen har över resten av den gravida kroppen. Det är i detta skede inte fråga om tre liv, utan om ett.
Aborter är allvarliga händelser i många människors liv. De aktualiserar de grundläggande frågorna. Det är inte i sig någonting dåligt. Och när du påpekar att aborter kan leda till ”allvarliga själsliga konsekvenser” så nämner du inte med ett ord att detta kanske även handlar om ett samhälle där kvinnors rätt till sina egna kroppar ständigt ifrågasätts. Då blir ditt resonemang en självuppfyllande profetia. Spetsigt uttryckt: ”Kvinnor som gör abort mår dåligt, således ska vi skuld- och skambelägga kvinnor som gör abort, så att de mår dåligt och kanske högst eventuellt inte gör abort.”
Mattias:
”Fyra av tio aborterande kvinnor gör flera aborter” enligt Läkartidningen 2011. Det rör sig alltså inte som du skriver om ”en extremt liten grupp”.
Sedan förstår jag inte hur du menar att jag ”gör det lätt för mig”. Vaddå lätt? Jag gör det tvärtom väldigt svårt för mig, för om jag skulle bli oönskat gravid så skulle jag känna mig väldigt grubblande hur jag skulle göra och vad som egentligen är rätt. Menar nog att det är ”mindre lätt” än att bara konstatera rakt av att det inte alls handlar om att ta liv som har rätt att leva.
Det är sant som du skriver att jag bara ”kan spekulera” i hur kvinnor som genomgår känner – precis som du, som också bara kan spekulera. Om du läser den senaste feministitikonen Caitlin Morans bok så var det inga problem alls att ta det beslutet. Medan det självklart är mycket svårt för andra, det tvivlar jag inte på.
Jag kan ta till mig ditt argument om när livet börjar då jag inte är helt färdig med frågan ännu, men jag känner fortfarande tvivel.
Glömde nämna att artikeln i Läkartidning också påpekade att det mest var socialt utsatta kvinnor som genomgick flera aborter.
Det som jag tycker är konstigt är att ni som är svarar ”självklart” ja till abort verkar tro att det handlar om att ”jävlas med kvinnor”. Det är många som vill jävlas med kvinnor men alla som är emot, eller i mitt fall tveksam, har inte det uppsåtet.
Jag skulle kunna jämföra lite med att stänga av respiratorn när en person är hjärndöd. Om det är absolut säkert att alla hjärnfunktioner är borta så skulle jag gå med på att stänga av livsuppehållande medel för att kunna donera organen till bättre behövand. Dock är jag emot att personen dödförklaras. För mig är en person död när själen lämnat kroppen, och när den gör det vet inte jag. Det är samma problem för mig, att människan ”bestämmer” när livet existerar eller inte, för att det ska gagna henne.
Jag hoppas att vi kommer till ett samhälle där ingen behöver göra abort. Jag tror nämligen att livet som växer under en graviditet är ett liv, även när det är del av kvinnans kropp. Jag har inga bevis för det, utan det är min högst personliga känsla. Det jag däremot har bevis för är att kvinnor upplever graviditet och förlossning väldigt olika, och att det kan vara en oerhört jobbig och svår tid även för den som vill ha barn. Att någon kan känna att hen inte klarar av en graviditet och förlossning är inte något jag kan, eller vill, ifrågasätta. Det är ett läge där den personens upplevelse och vilja helt går före min känsla. Vad jag själv skulle välja i det fallet är inte avgörande för vad någon annan ska få välja. Det jag kan låta min känsla påverka är ett politiskt ställningstagande för gratis sexualrådgivning och preventivmedel.
Det måste vara fruktansvärt att vilja bli förälder, och att partnern som är gravid inte klarar av att fullfölja graviditeten. Jag kan inte tänka mig in i hur jobbigt det skulle vara. Tanken att tvingas genomgå en graviditet och förlossning mot sin vilja, är dock helt otänkbar. Det finns ingenting som går att jämföra med det som sker i den egna kroppen. Det är av respekt för människor som jag tycker att det är en självklar rättighet med abort.
Däremot finns det andra områden där jag kan tillåta mina åsikter att styras helt av min känsla för alltings rätt till liv. Där den känslan inte krockar med andras rätt till sin kropp. Jag kan inte säga till någon att det är fel att göra abort, därför att jag faktiskt inte har den blekaste aning om det är rätt eller fel i den personens liv, det vet bara den. Däremot kan jag säga att väldigt få i Sverige är beroende av att äta kött för sin överlevnad. Se, där en politisk fråga vi alla skulle kunna enas om, när vi talar om rätten till liv.